Sista jobbdagen var tung! När klockan slog fem hade jag fortfarande inte fattat att jag skulle gå, för att kanske aldrig mer komma tillbaka. Att mitt skrivbord inte längre är mitt, att jag inte kommer att komma till jobbet klockan nio nästa vecka, att jag kanske aldrig mer kommer att jobba med mina underbara kollegor som blivit som en liten extrafamilj. Att allt jag gjort under sju månaders tid, varje dag, fem dagar i veckan, ska jag plötsligt inte göra längre. Jag var sist kvar av alla på redaktionen, städade skrivbordet, kollade mailen en sista gång, var nästan rädd för att åka hem bara av vetskapen om att det skulle vara definitivt.
Jag har haft världens bästa jobb! Så bra att jag ibland känner mig rädd för att jag satt ribban för högt. Kommer jag att kunna tycka att något kan vara bättre än det här? Jag är oerhört glad att jag hamnade där jag hamnade, har fått göra allt jag gjort och fått träffa alla jag träffat. Det finns inget som jag önskar annorlunda eller som jag saknat, allt har bara varit perfekt! Men mest av allt är jag glad att jag att jag har hittat hem. Jag vet vad det är jag vill syssla med. Jag vet hur jag vill att det ska vara.
Det blev ett vemodigt avsked, men jag är ändå glad att jag har fått sluta med flaggan i topp. Med känslan av att vilja bygga vidare på något. Med en längtan efter mer.
En kärleksförklaring:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar