Husesyn

Välkommen hem till mina 24 kvadrat:

(rummen är dock väldigt snedvridna som ett resultat av mitt hastiga försök till panoramabilder. Hav överséende!)

...Den minsta lägenhet jag haft, men faktiskt också en av de rymligaste! Det är otroligt hur mycket som faktiskt får plats här, trots att det är så litet. Jag har redan konstaterat att badrumsskåpet, duschen och köksförvaringen nog är det största jag någonsin haft... vilket känns ganska knasigt eftersom köket och badrummet samtidigt är de minsta jag någonsin haft. Hela lägenheten är helt klart mycket välplanerad, och jag trivs otroligt bra!

Nu väntar sängen och första praktikdagen på Expressen imorgon!

Lyxig färd mot en ny värld

Trerättersmiddag. Gratis internetuppkoppling. Dagstidningar. Kaffe, thé och kakor. Sittandes i ett fåtöljlikt säte i "salongen" avnjöt jag och min bättre hälft allt detta på vår resa mot Stockholm (innestående biljetter är väl lika bra att nyttjas till fullo?). Mot Stockholm och en minst sagt utstakad period framöver. Inte nog med att jag ska jobba på en av Sveriges största tidningar med något som jag för drygt ett och ett halvt år sedan knappt kände till och i en stad som jag besökt mindre gånger än min ena hand kan visa. Jag var dessutom på väg mot en stadsdel som jag aldrig besökt, för att bo där i en lägenhet som jag aldrig sett, som jag skulle hyra av någon jag aldrig träffat och som jag inte hade någon som helst garanti på att jag skulle få.

Livet har minst sagt varit och är väldigt osäkert just nu, men också spännande som aldrig förr. Jag har ingen aning om hur saker kommer att bli och se ut, men om resan ned bara var början så borde det bli ganska fantastiskt jäkla bra! (Lägenheten, som numera garanterat är min, gjorde inte läget det minsta sämre. Men det får ni hålla till tåls med tills imorgon.)

Förrätt, varmrätt, efterrätt och chokladbit till kaffet

Nytillskott

Det var länge sedan någon i mina egna kretsar fick barn. Sist var nog när min illa kusin föddes. Hon är idag 9 år, så det var som sagt ett tag sedan. Därför är det jättekul att vi nu fått tillskott i bekantskapskretsen. En liten flicka, bara en vecka gammal idag. Jag och älsklingen träffade henne första gången igår.

Jag är osäker på om jag någonsin träffade min lilla kusin när hon var så pass liten. I vilket fall som helst var det helt fascinerande att se en sådan liten människa. Som har små tår, fingrar, naglar och ögon som knappt sett dagens ljus. Så liten och alldeles ny i livet. Det är helt otroligt hur det funkar... att det funkar... En varmt välkommen tillökning i tillvaron!

Världens snyggaste tjej,

välkommen till världen!

Epilatorn vs. tatueringsnålen

I julklapp fick jag en epilator. Nej, det var ingen som tyckte att jag gått och blivit för hårig. Jag hade faktiskt självmant önskat mig en sådan. Jag har fått för mig någonstans att det borde vara skonsammare mot huden än vad rakning är, som ju även tar med sig en hel del skinn och uinte bara hår. Hur som helst har jag nu haft möjligheten att testa den. Jag brukar inte vara den som bangar i första taget när det gäller smärta (det går ju över liksom), men tanken på att den där högljudda saken skulle slita bort hår i den überhastigheten som satte igång när jag slog på den fick mig att tveka både en och två gånger innan jag vågade sätta den mot huden.

Hur som helst. Allt gick såklart bra. Mina ben blev lena och smärtan gick över den här gången med. Men det var något med själva smärtan som kändes bekant, trots att jag aldrig epilerat mig förut. Det låter ganska bisarrt och det tog ett tag innan jag kopplade, men senaste gången jag upplevde samma slags smärta var hos tatueraren! Jag har många gånger fått frågan hur det känns att tatuera sig, men aldrig riktigt kunnat svara eftersom det känns väldigt speciellt och är svårt att jämföra med något annat. Men nu vet jag faktiskt hur jag ska svara: Det känns som att epilera sig! Till skillnad från att det känns som om de där hårstråna rycks bort om och om igen på samma lilla ställe och att det gör några gånger mer ondare.

Alltså: alla ni som funderar över hur det känns att tatuera sig: prova en epilator!

Har skogen krympt?

Under den här helgen som just passerat har jag troligtvis sett lika många eller fler älgar än jag hittils gjort i hela mitt liv. Det är helt sjukt! Visserligen bor jag på en plats där det är större odds att sikta älg än på andra ställen, men det är fortfarande ingen vardaglig syn att få se en älg. Än mindre att stöta på en – face to face. Än mindre att stöta på tre – face to face.

I helgen har jag sett min första älgko med två kalvar, face to face. Det var otroligt häftigt! Än hur många gånger man sett älg tidigare kan man inte låta bli att förvånas över hur otroligt stora dom är. Och fina! Och även fast det är relativt vanligt med älg och man vet att de finns överallt, så känns det ändå som om man skulle ha hittat en elefant i skogen. Det är häftiga djur. Det är häftigt att de finns här i Sverige. Och det är skithäftigt att få se en (eller tre för den delen). Det finns en anledning till varför de kallas skogens konung!

Tyvärr inte face to face-bilden då jag självklart inte hade kameran med då. Det får duga med köra-efter-bara-för-att-få-bilden-bilden istället:

Blir man klokare med tiden?

Tack vare att jag första terminen på utbildningen läste den kurs jag annars skulle ha haft nu, kan jag dels påbörja min praktik tidigare, dels har jag tid att vara ledig nu en stund innan. Båda delarna har varit riktigt välbehövligt, speciellt det senare. Och speciellt just nu.

Jag är aldrig sen med att utnyttja mina lediga dagar, för de kommer så sällan. Därför drog jag ganska direkt upp till den plats där jag trivs bäst när jag behöver varva ner som mest. Den enda plats där man verkligen inte behöver någonting mer än att äta, sova, andas och bara finnas till. Det är konstigt att det är när man lever som mest primitivt, som det känns att man lever på riktigt. Det är nyttigt för mig; att få känna efter vad som är viktigt och vad som spelar roll – egentligen. Jag tycker fortfarande att jag är korkad som fortfarande inte fattar... Eller egentligen fattar jag, men jag glömmer. Skjuter upp. Förtränger. Ursäktar. (Är egentligen ganska korkad!) Då är det fint att ha en plats som kan ta en ned på jorden emellanåt, innan allt börjar om igen!

Mamman klarar allt!

Imorse klockan sex vaknade jag, klev upp och började rafsa ihop mina grejer som jag skulle ha med för tvådagarsresan till Sundsvall. Lite kläder, lite plugg att pyssla med på bussen, och såklart nycklarna till lägenheten – jag ska ju besikta den imorgon. Nycklarna hade jag i handskfacket på bilen, det hade jag full koll på. Jag smiter ut i kylan med bilnyckeln för att hämta dem, men det är något som inte rikigt stämmer... Bilen har helt bytt färg, modell och storlek!

Jag rusar upp och väcker stackars mamma:
– Var är bilen?
– Den är ju inne på service idag.

Såklart har inte servicestället öppet klockan sex på morgonen. Jag måste iväg med bussen klockan 06:50 för att hinna till skolan och det är inte så mycket att göra åt saken. Jag muttrar surt när jag går på bussen och ser redan hur jag måste boka ny tid för besiktning och göra en onödig ytterligare 14 timmars tur- och returresa till Sundsvall. 
När bussen precis åker ut från busstationen ringer plötsligt mamma:
– Få bussen att stanna utanför Statoil (busshållplats som ligger längs vägen). Jag har nycklarna!

På typ en halv minut har alltså min mamma åkt till servicestället, lyckats få syn på en personal utanför som av en händelse kommit in tidigare just idag. Fått honom att släppa in henne, hämtat nycklarna ur bilen och kört med dem till närmaste busshållplats. Riktigt hur har jag fortfarande inte förstått, men efter idag jag är nästintill övertygad om att min mamma skulle kunna plocka ner månen ifall det behövdes. Som man brukade bråka om när man var liten: "nej, min mamma är bäst!"... förrutom att min mamma är faktiskt bäst!

Vissa saker är inte okej

Svenska språket utvecklas. Sms:a, promota och dissa är exempelvis numera verb som får stå med i Svenska Akademiens Ordlista. Jag är inte särskilt främmande mot nya ord, fraser, formuleringar och stavningar. Tvärtom – oftast tycker jag att det är rätt intressant! Men det finns sånt som inte är okej... när det riktigt skär sig i ordbilden och det bara blir så fel. Jag hittade följande böjningsform på en juiceförpackning under jullovet:















Jag gnisslade tänder varje frukostmorgon som förpackningen fanns i min ägo – därefter bytte jag till Godmorgonjuice. Det visade sig att även jag hade mina gränser.

Ett minne från kölddagarna 2009

Så märker du att det är riktigt jävla kallt ute:

(när det alltså är frost på insidan av dörren...

då är det läge att stanna inne!)

Operation: flytta ut

För bara några minuter sedan drog flyttlasset iväg. Kvar sitter jag på en madrass med min dator i en tom lägenhet. Torsdagen och fredagen har gått åt till att packa, packa och åter packa (och ja, kanske lite städa också). Just nu frostar frysen av, sen ska allting städas. Imorgon åker jag hem igen och min lägenheten den står kvar, tom. Det känns... skumt. Jag ser fram emot flytten till Stockholm, men jag kommer nog att sakna Sundsvall ändå. Jag har trivts väldigt bra i min lägenhet. Det har verkligen känts som hemma! Det känns konstigt att jag aldrig mer ska hit. Att någon annan ska bo här – i min lägenhet. Jag tror nog att just "min" lägenhet är att glömma till nästa termin när jag kommer tillbaka till Sundsvall, men jag hoppas i alla fall att jag kommer tillbaka till Nacksta då. Ryktet säga vad det vill om Nacksta... Nacksta is da shit, i alla fall för mig!

Sista måltiden:

Till min älskade Isa

Många bloggare passar på att skriva en slags decenniumkrönika nu när vi gått från 00-tal till 10-tal; en slags sammanställning och tillbakablick av det gångna decenniet. Det skulle jag också kunna göra. Jag kan lätt påstå att mitt 00-tal har varit den mest spännande, utvecklande och händelserika tiden i mitt liv! Jag har gått från tonåring till vuxen. Gått ut både grundskola, gymnasiet och högskola. Jag har träffat kärleken tre gånger. Jag har flyttat hemifrån. Jag har haft mina första jobb. Jag har bott och pluggat utomlands helt på egen hand. Jag har blivit lycklig, stolt, älskad, trygg och modig såväl som lämnad, sårad, bedragen, ledsen och sviken.. allt sånt där som hör livet till. Men det som gjorde mitt 00-tal mest värt att skriva en decenniumkrönika om var att jag hade en vän. En vän som fanns där genom allt, vad det än var, gott som ont. En fast punkt i mitt liv som kunde ta mig ned på jorden igen, som alltid älskade lika mycket och som alltid brydde sig lika lite om allt runt omkring. Som bara brydde sig om mig, dig och livet. Allt jag behövde var att titta på dig för att känna: ”livet är ju ganska lätt ändå”, vad som än hade hänt. Det var precis det du kunde göra med mig som ingen annan kunde. Bara en blick och vi kunde klara hela världen – du och jag.

Nu går jag in i 10-talet utan min vän. Utan min inspirationskälla. Utan någon som kan få mig att känna att livet är ganska lätt ändå. Jag vet att det inte kommer att bli lätt. Och det är inget som varken du eller jag har valt. Men jag ska försöka att tycka igen att livet just är ganska lätt. Jag ska försöka att hitta inspirationen i minnet av dig, så som du lärde mig. Och jag ska försöka leva livet med sådan glädje som du kände inför livet. Det är jag skyldig dig!

Därför vill jag tillägna min 00-krönika till dig. Det var du som gjorde hela mitt 00-tal! Att förlora dig har varit min största saknad och sorg. Men att finna dig har varit det största av allt! Tack för att jag fick dela mitt 00-tal med min bästa vän!

Studenter är också människor

Det gör ont i mig.
Jag går runt och försöker göra det jag ska, men finner ingen glädje i något av det. Inget engagemang. Ingen inspiration. Ingen mening. Det går inte! Jag mår som bäst när jag slipper må alls. När jag bara får sova, eller vara någonstans där jag slipper tänka.

Men det kan jag inte. Istället har jag en tenta att avklara, två examinationsjobb att göra, två kurser att avsluta, ett helt nytt jobb att påbörja. Jag ska flytta till en främmande stad, jag har en lägenhet att städa ur, en annan lägenhet som måste fixas och som därefter ska flyttas in – på knappt två veckor.

Studenter har helt enkelt inte tid eller möjlighet att sörja... eller att vara sjuk, att inte orka, att ha semester eller bara vilja vara ledig för den delen heller. Det finns inte med i beräkningen att en student känner, mår, behöver, måste, vill. De ska bara göra... Do it, or lose it?

...

Så många gånger som jag påbörjat det här inlägget, men aldrig kommit någon vart. Hur ska jag kunna förklara när jag knappt förstår själv? Hur förklarar man i ord hur det känns att förlora en av dem man älskat högst av allt i hela världen?

Hur förklarar man det man själv inte förstår: att allt var bra ena stunden, till att plötsligt allt var fel den andra? Hur förklarar man hur det känns att vi aldrig fick säga hej då? Hur förklarar man hur det känns att leva med att jag inte var där när du dog? Att jag inte var där hos dig den sista stunden du levde? Hur förklarar man hur det känns att veta att den man älskat så högt var så jävla dålig... så fruktansvärt sjuk att det inget fanns att göra... och att jag var inte där?

Alla frågar mig hur jag mår... som om de förväntar sig att: "jamen, i dag mår hon kanske bättre". Och då är väl allt bra... eller? Jag vill fråga: Hur fan kan allt bli bra? Hon är fortfarande borta... hon kommer alltid att vara borta... Så hur fan kan det någonsin bli bra?

Kärlek och saknad för alltid

Mitt första inlägg för 2010 började inte direkt muntert... men vad ska man säga? Mitt 2010 började inte muntern... tyvärr.