Året som gått

Gjorde du något det här året som du aldrig gjort förut?

Flyttade och jobbade i Stockholm, var på 30-årsfest i Köpenhamn, jobbade på kvällstidning, flyttade tre gånger, skrev en kandidatuppsats, tränade body pump, tog en fil.kand., var i Ystad, slutade med godis.

Höll du några av dina nyårslöften?

Kanske?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, två barndomsvänner.

Dog någon som stod dig nära?

Ja.

Vilka länder besökte du?
Räknas Danmark? Annars Gotland.

Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Fler resor, mer fritid och mindre stress. Och ett hem som inte är tillfälligt.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Kronprinsessbröllopet säkert. Och den 16:e December, när uppsatsen blev godkänd.

Största misstaget?
Inga misstag, bara erfarenheter.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inte mer än vanligt (typ nej).

Bästa köpet?
Middagarna på Friday's i Stockholm. Mmm.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyror, förmodligen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag fick arbetsintyget från Expressen. Min handledare skrev så fint om mig.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
"Gubben i lådan", "Natteravn", "Relalalaxa".

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och.

Vad önskar du att du gjort mer?
Rest.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Pluggat. Fast ändå inte. Då hade jag ju kanske inte blivit klar.

Hur tillbringade du julen?
Hos mormor med släkten.

Blev du kär i år?
Inte mer eller mindre än vanligt.

Favoritprogram på TV?
"Så mycket bättre".

Bästa boken du läste i år?

"Den medialiserade demokratin" kanske? Eller annan trevlig C-uppsatslitteratur.

Största musikaliska upptäckten
September, efter "Så mycket bättre".

Årets bästa filmupplevelse?

Avatar i 3D.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Hade introduktion i skolbibliotekets sökregister. Och fikade.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer ledighet.

Hur skulle du beskriva din klädstil år 2010?
Jeansleggings varvat med mjukisbyxor.

Vad fick dig att må bra?
Alla underbara vänner och min pojke.

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Inget mer plugg och mer av det roliga!

Dekorativ dryck

Jag gillar te. Men nästan mer än jag gillar te, gillar jag teburkar! De är så söta, dekorativa och gör sig väldigt bra på en hylla i köket. Hittills har min lilla samling fått trängas på spisfläkten, men i framtiden är planen att de ska få en alldeles egen liten hylla i köket – på första parkett såklart.

En liten detalj...

Idag åker jag till nästa familj, älsklingens. Där blir jag åtminstone till nyår och kanske lite till. Jag har ju faktiskt jullov nu och kan göra helt som jag vill!

Men snart smäller det igen. Jag har råkat utelämna en liten detalj här på bloggen, nämligen att jag fått jobb! Om drygt tre veckor blir jag Umeåbo och redigerare på tidningen VK för en tid framöver. Det ska bli kanon! Dock har jag ingenstans att bo om tre veckor, vilket är mindre kanon. Men är det något jag lärt mig de senaste åren, så är det att allt löser sig! Så jag hoppas att det gör det den här gången med.

Julmys

God Jul!

Traditionsenlig julafton firas alltid hos mormor. Det är också dit drar idag och för ett par dagar framöver. Och dit följer datorn inte med, tyvärr! Så länge önskar jag er alla en riktigt god jul, det tänker jag ha!

Den goda julen ska startas bland annat med saffranscheesecake:

Dan före dopparedan...

...Eller kanske dopparedan före Dan? Då doppar i alla fall vi – dagen före julafton alltså!

Traditioner är till för att hållas

Jag är duktig på att upprätthålla jultraditioner. Det här med att alltid bli sjuk på jul blev inget undantag i år heller. Vad som däremot är skönt för i år är att jag faktiskt har tid att vara sjuk. För första gången på jag-vet-inte-hur-många-år är jag helt ledig över jul! Inget jobb, ingen skola. Nog hade jag såklart kunnat göra något bättre av min lediga tid, men vilan är nog ganska välbehövlig. Dessutom behöver jag inga ursäkter till att bara ligga framför tv:n hela dagarna under en filt och med en kopp te. Det kan jag leva med, för tillfället!

En klassiker

Åh vad jag har väntat på att denna underbara film ska komma på dvd, och nu äntligen! Det måste vara den roligaste filmen i världen! Har du inte sett den – se den!

En glädjens dag

Idag gick vi upp med vår uppsats – och det gick bra! Det gick till och med riktigt bra! Nästan så bra att det hade varit bäst. Men jag tycker ändå att vi är bäst. Vi har skrivit en kandidatuppsats på halva tiden, och ändå fått ett riktigt bra betyg. Då är man nästan lite bäst. Vi förtjänar faktiskt det!

Detta innebär dessutom att jag idag – om än inte formellt men i teorin – även har tagit min examen! Jag är färdig, klar, utbildad! Herregud, är det här sant?

Sista andetaget innan domen

Om drygt nio timmar sitter vi och ska försvara vår uppsats inför våra opponenter och vår examinator. Om mindre än tolv timmar kommer allt att vara över. Om drygt tolv timmar kommer vi att veta hur allt har gått. Då kommer jag att veta om jag är klar med utbildningen eller inte. Då kommer vi antingen att vara överlyckliga, eller totalt nerkörda.

Med dom tankarna går jag och lägger mig och hoppas på att imorgon blir en bra dag!

Post uppsats

Efter fyra timmars orolig sömn och 13 timmars arbete i sträck tryckte vi och lämnade in vår C-uppsats igår. Och det där med sömnen och arbetet har förresten varat mer eller mindre under fem veckors tid – under de fem veckor som vi har jobbat i dubbel studietakt än vad som är tänkt, för att hinna klart innan jul.

Idag, dagen efter fem veckors uppsatstid, känner jag mig bäst beskrivet: bakis. Uppsatsbakis! Huvudet spränger, musklerna värker, jag är konstant hungrig men mår samtidigt lite lätt illa. Och plötsligt blev jul, december, tredje advent och sista veckan på utbildningen. Jag har inte riktigt hängt med!

Istället för uppsats

Dan före dan före deadline! Vi jobbar alla som galna under dygnets alla vakna timmar... roligt värre. Under några små undantagstillfällen skiter vi dock i alltihopa för exempelvis lite Rappa Kalja. Det är betydligt roligare! Och gör också att uppsatsarbetet känns en smula lättare.

Dag 30: Ett sista ögonblick

Vi sitter och ser på säsongsavslutningen av Idol, under utbildningens sista skolvecka, under vår sista helg i Sundsvall tillsammans. Om bara en månad kommer vi alla att vara spridda över London, Amsterdam och olika delar av Sverige. Om bara en vecka kommer vi alla att åka hem till vårt, fira jul med nära och kära, och sedan inte komma tillbaka! Tanken finns bara inte! Under tre års tid har vi tillsammans kämpat, skrattat, klagat, stöttat och peppat varandra genom vardagen. Det har alltid varit vi. Vi har åkt ifrån varandra, men med vetskapen om att vi ska tillbaka. Plötsligt är det ingen som ska tillbaka längre.

Visst har många av oss längtat efter ögonblicket när allt slitet är över. Men nu när ögonblicket närmar sig vet vi inte om vi vill ha det längre. Plötsligt sitter vi där. Idol är slut. Utbildningen är slut. Sundsvall är slut. Vi är slut. Och ingen känner sig redo – alls!

Vad är detta?

Överansträngning?

Allt skolarbete under tre års tid verkar inte bara ha gjort mig lite smått utbränd, utan även min dator. Att den snart sjunger på sista refrängen har jag länge vetat. Under det senaste året har jag minst sagt fått visa stort tålamod för att datorn ska palla med fler än två aktivitetsfönster. Men förrutom att vara extremt seg har den inte visat några värre symtom - förrän nu. I tisdags när jag slog på datorn är skrivbordet plötsligt ihoptryckt i vänstra hörnet, med en vit/färgrandig kant nedtill, ett stort svart fält till höger och en grå liten fyrkant nere i högra hörnet. Sedan dess har detta kommit och gått lite som datorn själv har känt för... allt är i sin ordning en dag, för att plötsligt fucka ur en annan. Inget gott tecken alls!

Jag har varit beredd på detta länge, men nu känner jag mig ändå helt oförberedd! Hur klarar man sig utan dator? Jag hoppas verkligen att den överlever tills uppsatsarbetet är klart. Gärna tills jag har råd att köpa en ny dator också.

Action i Nacksta

Hade precis gått och lagt mig när blåljusen började blinka utanför fönstret. Tur för mig att jag hunnit byta trappuppgång, annars hade jag fått pallra mig ut i kylan mitt i natten som alla de andra som fortfarande bor kvar fick göra. Men mest tur var det att inget värre hände!



Vad hände?

Dag 29: Mina ambitioner

Att vara lycklig.
Att alltid göra mitt bästa.
Att se till att uppnå det jag vill.
Att göra saker och umgås med människor som jag mår bra av.
Att vara en bra flickvän, dotter, barnbarn, vän, arbetskollega och medmänniska.
Att tillåta mig själv att ibland inte räcka till.
Att leva livet fullt ut.
Att aldrig ångra något!



Vad är detta?

Dag 28: Det här saknar jag

Jag saknar mest personer (föremål kan man leva utan), och det är ganska många personer som jag saknar från tid till tid. Vänner, släktingar, familjen. Men det finns två personer som jag saknar varje dag... En som jag träffar alldeles för sällan och en som inte längre finns. Två personer som jag saknar på helt olika sätt, men som jag saknar för samma sak: Jag önskar att jag kunde träffa dem mer!

Vad är detta?

Årets julklapp nr 2

Hrm, det råkade visst bli en till julklapp tillmig själv i år. Det var väl inte riktigt enligt planen, men den var åtminstone riktigt billig. Fyndade nämligen ett par höga vinterskor på Myrorna för en billig peng. Snygga och kanonsköna! (Och som jag tror kan vara gjorda i äkta skinn. Ytterligare pluspoäng alltså, för att döva det dåliga samvetet.)

Dag 27: Min favoritplats

Där är allt så rent... vattnet, luften, miljön, känslan. Där befinner jag mig långt bort från jobb, skola och måsten. Där är jag ursäktad för att inte behöva, att inte måsta. Där behöver jag inte göra mer än att bara äta, sova, andas och bara finnas till. Där kan jag njuta av att vandra bland höga fjäll, av att fiska röding och öring till ljudet av tystnad, av att ligga framför en varm och sprakande brasa eller bara av att göra ingenting alls.

Där kan jag ladda batterierna. Där får jag träffa människor som ger mig ny energi. Där sover jag som allra bäst och där mår jag som allra bäst!





Vad är detta?

Dag 26: Mina rädslor

Jag är livrädd för getingar! Kommer det en geting mot mig kan jag få panik, på riktigt. Egentligen vet jag inte varför. Jag har aldrig blivit stucken av en geting, så jag har ingen aning om hur det känns. Jag har egentligen ingen aning om vad det är jag är rädd för. Och kanske är det så – att man räds saker som man inte känner till. Saker som man inte vet om man kommer att klara av.

Jag är också rädd för att bli sviken, för jag vet hur jävligt det känns. Jag är rädd för att förlora de jag älskar mest, för jag vet hur ont det gör. Jag är rädd för att bli ensam, för jag vet hur tomt det blir. Kanske är det också så – att man räds att återuppleva saker som tidigare fått en att må dåligt.

Men mest är jag rädd för att låta mina rädslor styra mitt liv. Att jag inte ska våga dela, av rädsla att bli sviken. Att jag inte ska våga älska, av rädsla för att förlora. Att jag inte ska våga umgås, av rädsla att bli ensam. Att istället leva i mina rädslor, fastän jag tror att jag undviker dem. Jag blir ledsen när jag ser människor som lever så. Någon som drömt hela livet om att resa jorden runt, men som aldrig åkt på grund av rädsla för att flyga. Någon som sitter fast i ett jobb den inte gillar, av rädsla för att bli av med lönen och tryggheten. Någon som inte vågar förverkliga sin dröm, av rädsla för... ja, egentligen ingenting.

Jag vill aldrig låta något hindra mig från att göra något jag vill. Jag kommer aldrig att älska getingar, men jag tänker aldrig låta dem stå i vägen.


Vad är detta?

Dag 25: En första

Jag står med min resväska på vad som verkar som världens längsta rullband, någonstans långt under jorden. Det är så långt att jag inte ens ser vad som finns i andra änden. Belysningen är dov. Runt omkring mig springer folk från alla möjliga länder och pratar språk som jag inte förstår. Jag är 15 år reser för första gången helt ensam – och jag befinner mig på Europas största flygplats.

Trots att jag går på rullbandet tar det nästan 20 minuter innan jag äntligen kommer fram till slutet. Jag är nervös. Tänk om det inte är rätt? Var har jag hamnat då? Och var ska jag ta vägen sen? Men det första jag ser när jag kliver av bandet är en stor tavla, där – bland ett hundratal andra – min avgång finns med. Jag har hittat rätt, alldeles själv! Några timmar senare befinner jag mig på min destination, som den här gången låg i Österrike. Och många fler destinationer och orienteringar på flygplatsrullband runtom i världen har följt sedan dess.


Vad är detta?

Dag 24: Det här får mig att gråta

I snart sju år har vi varit tillsammans. Under större delen av den tiden har vi gjort det flera gånger i månaden, massvis av gånger om året och ett otal gånger om åren – ändå gråter jag fortfarande varje gång vi måste säga hej då och åka ifrån varandra. Trots att jag vet att vi snart ses igen, även om det så bara är ett par dagar till dess, så känns det lika tungt varenda jäkla gång.

Den som tror att det blir lättare med åren, den som tror att man vänjer sig vid att skiljas, den har så fel!


Vad är detta?

Dag 23: Det här får mig att må bättre

Att få skratta. Att träna. Att någon säger några fina ord. Att få gråta. En kram. Att få umgås med människor som ger mig positiv energi. Att tänka på mitt bustroll:

Vad är detta?

Dag 22: Det här upprör mig

När andra och jag själv blir illa behandlad utan anledning. Orättvisor. När barn och djur som inte kan föra en egen talan blir utnyttjade och illa behandlade. Människor som bara låter livet passera och inte kan inse vad de har. När jag verkligen inte förstår saker. När jag känner mig missförstådd och inte lyckas förklara.

Då blir jag arg, men mest ledsen.

Vad är detta?

Dag 21: Ett annat ögonblick

Runt omkring syns bara palmträd, stora blad, tjocka stammar, torra och smala stigar. Luften är fuktig och varm. Solen steker. Jag gungar långt åt vänster, långt åt höger – långsamt och rytmiskt... åt vänster, åt höger. Jag sitter högt ovanför marken, tre meter minst. Jag känner kraften från djuret mellan mina ben, hur nacken spänner, hur musklerna arbetar – muskler som är tjugo gånger större än mina. Mina egna coremuskler jobbar för att hålla balansen – följer med åt vänster, och åt höger. Jag känner kroppsvärmen, hud mot hud – en hud som är torr och grov, men smidig. Öronen är också varma och fladdrar längs mina ben som en flagga i vindpustar. Jag känner när kroppen fylls på med luft, jag åker lite frammåt då. Jag hör när den går ur, som när någon andas lite för tungt. Det känns som att sitta på ett enormt kraftverk.

Det pirrar i magen. Hjärtat dunkar. Ändå är jag helt lugn i hela kroppen! Känner en full tillit, trots att jag sitter på ett av världens största djur utan någon som helst egen kontroll. Jag rider barbacka på en elefant mitt ute i djungeln, och det är bara så himla mäktigt!

Vad är detta?