Sista helgen med gänget: lördag

Sundsvall slår rekord i att fika. Självklart ställer man upp
Östersund var dock strået vassare

En solig eftermiddag på Nackstas gräsmattor
Grillning mot kvällskvisten...
...i picknickform på gräset
avslutningsvis:

Sista helgen med gänget: fredag

Efter veckor av slit har vi äntligen tid att bara ta hand om oss själva och varandra. Helgen startades med lite hair-makeover, te, kladdkaka med marsmallows och allmänt snack & surr långt in på natten.

Livet återvänder

Nu är den klaaar! Utskriven och ihophäftad i gröna små plastpärmar. Vi har skrivit ut totalt 348 sidor idag (det är dyrt att skriva uppsats!) ett ex till vår examinator, tre ex till våra opponenter och tre ex till oss var. Och då har vi ändå snålat och skippat uppsatsens bilagor till oss själva (som skulle bli 72 sidor till). Men nu ligger den där! Nu ska den bara lämnas in imorgon, sedan är det klart! KLART!!

Har ni sett något så vackert?

Om tre dagar...

Snart är uppsatsen klar. Snart är den här bokhögen borta. Snart har jag ett liv igen. Det ska bli så skönt!

Friluftsdag i Sundsvall

22 grader i skuggan, strålande sol och värmande vind... Vi kunde helt enkelt inte hålla oss från några timmar ute i det sköna. Det blev en långpromenad till Sundsvalls friluftsområde Sidsjön: En helt annan sida av Sundsvall, som jag gillade väldigt mycket!

Sidsjöbäcken:

Sidsjön: Lunch: nybakad baguette med skagenröra

Bara vår dag

Röd dag är ingen vanlig dag

Idag för precis fem år sedan var första gången jag fick pussa på min älskling. Det är nog inte riktigt därför det är röd dag, men det passar oss perfekt!

Älskar dig sötnos!

Spänning på hög nivå

Lampan i köket lyste plötsligt på dubbel effekt, radion började tokspraka, utanför fönstret exploderade ett blixtrande vitt ljussken... och sen kom knallen. Eller dånet. Urgrundsmullret. Helt galet högt! Ikväll var första gången i mitt liv jag blivit träffad av blixten. Eller inte jag, men huset jag bor i. Det var både häftigt och läskigt på samma gång. Men jag är glad att jag inte hade lägenheten längst upp!

Änglar och Demoner

Jag tyckte att boken daVincikoden var bra, jag tyckte att filmatiseringen var bra. Boken Änglar och Demoner tyckte jag var bättre, och filmen tyckte jag också faktiskt var bättre. Det var ungefär samma stuk på denna som dess företrädare (fast egentligen efterträdare om man ska gå efter böckerna). Det är spänning hela vägen igenom, det är historia, det är konst, det är Italien (åh vad underbart det var att få lyssna till italienska konversationer igen), nya mysterier, oväntade twister, förbryllande ögonblick och aha-upplevelser... allt under högsta möjliga tempo. Precis som i daVincikoden går det lite väl snabbt ibland: Mr Langdon råkar sätta sig i precis rätt hörn, titta på precis rätt ledtråd och lyckas tolka och lösa den på mindre än en minut. Å andra sidan är det väldigt bra gjort att lyckas få med så pass mycket från 558 sidor ner till 2 timmar och 18 minuter, så det blir väl lite så man får lösa tidsrymden.

Jag hade hunnit glömma bort det mesta av historien, då det var ett par år sedan jag läste Änglar och Demoner, och det var nog ganska bra. Det är definitivt ingen film man måste läsa boken för att förstå. Faktum är att den kan bli lite tråkig om man läst boken innan och redan vet allt som kommer att hända. För det är det som är den största tjusningen med den här filmen: spänningen och det oväntade. Råkar man dessutom vara en historie-, konst-, religions- och Italienfanatiker som jag själv kan det bara inte bli fel. Carina Roma, ti manca!

Änglar och Demoner 4/5

Inget godis före maten!

Ett av det bästa med att bo själv är att det som finns i kylskåpet bara är sånt man själv tycker om. Och att man får äta det när man vill. Ikväll t.ex. tröttnade jag på att vänta på nästa julafton och frossade i lite senapssill helt för mig själv. Men godis före maten, det håller jag mig fortfarande ifrån (för det mesta i alla fall).

Ett oväntat samtal

Jag låg och degade som mest i soffan igår strax innan middag när telefonen plötsligt ringde: "Hej. Jag ringer från resemagasinet Vagabond. Vi skulle vilja publicera en av dina bilder."
Bilden i fråga hade jag skickat in till en tävling för en massa månader sedan. Bilden hade inte vunnit i tävlingen, men redaktionen hade gillat den så mycket att de nu ville publicera den i ett annat sammanhang i tidningen. Och undrade alltså om de fick det.

För den som inte vet det är alltså Vagabond typ min gud i tidningsvärlden som jag är helt besatt av. Min bild, i Vagabond... det är stort för mig!

Jag antar att ni förstår vad jag svarade

Sommartecken

Gräset börjar vara grönt. Löven på träden har slagit ut. Igår gick jag förbi en vaktmästare som klippte gräset kring husknutarna (vad luktar inte mer sommar om inte nyklippt gräs?) Men det allra bästa, för min del, är att StuBo äntligen har plockat fram cykelställen igen. Det är det bästa för att jag nu kan ta mig till klädkammaren utan att behöva flytta på min cykel först, för att sedan flytta tillbaka den för att ta mig ut i lägenheten igen. Jag har under vintern samlat högar med dels rena dela smutsiga kläder runtomkring i lägenheten, bara för att hela "flytta-cykel-processen" många gånger känts för jobbig att genomföra x antal gånger under dagen som man måste in i klädkammaren på (ja, den är väl inte så vansinnigt jobbig. Men ni vet ju hur man kan vara ibland?) Med andra ord har min cykel äntligen fått flytta ut igen och alla klädhögar och smutshögar nu borta från lägenhetsytorna. Det är hur underbart som helst! Vad skönt det är med sommar.

Press

Min potatispress måste vara det bästa köksverktyget jag äger! Inte för att jag använder den varje dag eller för att den utför något större mirakel i matlagningsvardagen, utan mest bara för att den är så himla enkel och gör det den ska så himla bra bara genom att... bara vara potatispress. Pressad potatis är så mycket godare än vanlig kokt potatis. Och det ser dessutom snyggare ut. Jag är mycket nöjd med att jag äger en sådan!

I övrigt händer inte så mycket. Jag sitter inomhus i min lägenhet hela dagarna och knappar framför dataskärmen på vår uppsats. Kanske är det därför jag inte heller kan skriva om något vettigare än potatispressar? (det är ungefär det enda vettiga som händer just nu) Det börjar dra ihop sig. Om mindre än två veckor ska allt vara klart. Så ungefär då kan ni räkna med att jag kommer tillbaka till livet (förhoppningsvis).

Tillbaka från kärleksnästet

Jag har varit borta från verkligheten ett tag. Men nu är jag tillbaka. Nu ska vi skriva största delen av vår 30-sidiga uppsats tills imorgon... Det blir lite jobb idag!

Facebook är ju faktiskt bra ibland!

Jag har en kär gammal vän som jag bara träffat fyra gånger i livet, men som jag känner utan och innan och som känner mig på samma sätt. Vi "träffades" när vi var 11 och 12 år gamla, på en internetsajt för folk som sökte brevkompisar. Jag skrev till henne för att jag tyckte att det lät spännande att hon bodde i Australien, men det visade sig att "Austria" ju var Österrike. När hon sedan svarade höll vi kontakten genom vår knaggliga engelska som vi precis börjat lära oss i skolan och med våra föräldrars hjälp. Vår kontakt växte och höll sig genom alla år ända in i vuxen ålder.
De senaste åren av studier och flytt blev tillslut att vi tappade kontakten. Adresser blev gamla och telefonnummer byttes ut. Men igår dök plötsligt upp ett nytt livstecken - på Facebook. Det ironiska är att varken jag eller min vän är speciellt stora fan av communitys som Facebook, ändå var det det som tillslut förde oss samman igen. Ibland är de ju faktiskt bra att ha!
Jag hoppas att vi lyckas bättre med att hålla kontakten den här gången. Hon är den person som följt mig genom all väder och vind, och trots att vi aldrig haft någon fysisk kontakt är hon den vän som står mig allra närmast! Det är en speciell relation vi har, en underbar sådan som betyder så mycket för mig. Tack för att jag fått min vän tillbaka!

Sista gången vi sågs,
i Venedig för ganska precis två år sedan:

Sämsta fotografen?

Efter att jag slutfört jobben idag till Sundsvalls Nyheter slank jag in på gallerian för att handla lite förnödenheter, där jag sprang på ett par ursnygga knickers som jag bara var tvungen att prova (och köpa också faktiskt). Precis när jag är tillbaka vid cykeln och ska till att cykla hemmåt märker jag det man inte får märka - kameraväskan är borta. Sista gången jag minns att jag hade den var i provhytten där jag hängde av mig den. Panik! Jag sprang tillbaka in på affären och lyckades jaga upp personalen där. Provhytten som jag använde var upptagen, men ett snällt biträde hjälpte mig att fråga ockupanten efter en kvarglömd väska - och den var kvar. Jag måste ha verkat som en förvirrad höna där jag rusade in. Jag är glad att de var så hjälpsamma mot mig, men det kommer nog ta ett tag innan mitt ego vågar sig in där igen. Vad för sorts människa glömmer en femsiffrigt värd kamera? Vilken fotograf gör det?

Dagens sötbild:

ett livsnjutarpar som tar det lugnt (?) i diket bredvid E14

Tankeläsare?

Jag fick ett infall ikväll att kolla med redaktionschefen på Sundsvalls Nyheter om det var något som behövdes extra hjälp med till veckans nummer (vilket egentligen var ganska dumt med tanke på den nyupptäckta tidsbristen, men man måste ju påminna om att man fortfarande finns?) Jag skickade iväg ett mess och fick till svar bara 10 minuter senare: "Nu läser du mina tankar! Läskigt. Fick veta ikväll att enkät-killen inte kan, så det vore super om du kunde!" På köpet fick jag också lovat extrajobb till kommande bilaga, inte bara fotojobb utan även skrivjobb! Ibland lönar det sig att vara tankeläsare.

Läsårets sista kurs

Vi startade nya kursen "B-uppsats" idag med blandade känslor. Vårt PM där vi redovisat vår uppsatsidé ska nu sättas i verket och rapporteras genom en vetenskaplig uppsats. Vi hade vårt första möte med vår handledare idag som ska handleda oss genom arbetet - och inget blev som vi hade tänkt oss. Vår handledare, som vi känt oss lite smått osäkra över, visade sig från en helt ny sida som fick oss att tänka i helt nya banor som vi tidigare missat. Uppsatsidén, som varit så lovordad från våra förra handledare, insåg vi plötsligt var alldeles för stor, komplicerad och alltför tidskrävande för den tid vi har på oss att utföra undersökningen. Dessutom insåg vi idag att vi bara har tre veckor på oss att sätta oss in i, förbereda, utföra, analysera och skriva ihop hela vår undersökning - tre veckor. Det är ingenting! Jag förstår inte ens hur man kan bestämma att skriva en uppsats på bara tre veckor... var hamnar kvalitén då?
Hur som helst, efter lite vånda, förvirring, research, tankearbete, diskuterande och omstrukturering bestämde vi oss för att till stor del ändra hela vår uppsatsidé.
Nu känns det både lite bättre och lite sämre... Bättre för att idén känns genomförbar, intressant och bättre än den förra. Bättre också för att det fungerade så bra ihop med handledaren. Sämre för att det helt plötsligt blev en enorm tidspress som vi inte riktigt räknat med. Det kommer att bli tufft, men bra, om allt bara går vägen.

Vårfint i lägenheten

Nu när ljuset kommer tillbaka till norden tyckte jag att det var dags att uppdatera mina bruna, tunga vintergardiner i vardagsrummet till något ljusare och fräschare. Jag har länge varit besatt av att skaffa mig trådgardiner. Så, idag kom dom äntligen på posten. Det blev precis som jag hade tänkt mig; helsnyggt!

Från koja till slott

På lördagen tog vi en tripp till familjens stora renoveringsprojekt: stugan. Mor och far har nu tagit över efter mormor och morfar. Det är mycket som har hänt under bara två år. Det blir så fint!

Här har vi den lilla byggnadens historia, från dess att den byggdes utav bräderna från gamla lastpallar tills idag:

Första versionen: Andra versionen:Tredje versionen:Mamma och pappas fjärde version under uppbyggnad:

Det är mycket som har hänt och mer som kommer att hända. Efter sommaren är förhoppningsvis det mesta klart. Hejja mamma och pappa!

Från helgen:

Stuggrannen: morbror med familjKusinerna:

Annorlunda underhållning

Efter att kvällens avsnitt av "Expedition: Robinson" slutat blev det tillslut så att jag hamnade på någon kanal som visade den amerikanska motsvarigheten "Survivor", vilket ledde till några intressanta jämförelser på hur begreppet överleva efterlevdes i kvällens program (eftersom åtminstone det amerikanska programmet i sig heter just "överlevare" så utgår jag ifrån att det är det som är själva poängen):

1) Deltagarna i Robinson tävlade om att få dela en liten gris på hela laget. Survivor tävlade om att få äta bullar och pannkakor till frukost samt att få äta pizza och dricka öl ombord på en lyxjak.
2) Robinsonlaget dricker vatten ur kokosnötter. Survivorlaget har en sötvattensbrunn bara några meter från lägret.
3) Robinsonlaget sover på bambupinnar och palmblad. Survivorlaget sover på madrasser.
4) Robinsonlaget äter palmhjärta och delar lite småfisk till middag som de fångat i sitt strandnät. Survivorlaget delar en stingrocka till lunch och en barakuda och en svärdfisk till middag som de fångat med sin tre meter långa fiskeharpun, samt att de får sina pannkakor och bullar till frukost (och pizzan dagen därpå).

Undra vem som "överlever" bäst?

Sommar?

Igår hade vi temperaturer på över 20 grader i skuggan och idag drog årets första åskväder förbi. Låter som sommar enligt mig.