En bekant nuna?

För ganska precis ett år sedan var jag också uppe i Formark. Precis som då blir det en liten tur med skotern även denna gång, och även en till favorit i repris: Vi kör nästan rakt på en älgko med två kalvar, som står mitt i snåret och stirrar på oss. Det är förunderligt vad tysta dessa djur är, och att man aldrig upptäcker dem förrän de står rakt framför näsan på en, trots att de är så stora! Dessutom var detta på exakt samma plats som vi förra året också stötte på en ko med två kalvar.

Det fina med hela historien är att kalvarna från förra året är fullvuxna nu och kan omöjligt vara samma som vi stötte på i helgen. Däremot är det troligt att det rör sig om samma mamma, eftersom de rör sig i samma område, som har fått nya små bäbisar. (För er som inte vet är det alltså lite ovanligt med älgar som får två kalvar. Därför är det är lite fint att hon i år

i så fall fått ytterligare två kalvar.)

Vad tycker ni, är hon lik sig från förr? Kanske?

Den längsta en och en halv-milen någonsin

Vi har ungefär en och en halv mil kvar till min destination, när bussen plötsligt börjar slira och får bredsladd över hela vägen. "Nu åker vi i diket", tänkte jag och känner mig ganska tacksam över att jag sitter fastspänd åtminstone. Men vi åker inte i diket. Istället stannar vi tillslut i stort sett mitt i vägen, snett över vägbanan. Och där sitter vi! Vi kommer varken frammåt eller bakåt, inte en millimeter! Chauffören försöker att styra bussen in mot vägkanten, så att bakomvarande trafik ska kunna köra om, men för varje försök kommer vi bara längre ut i vägbanan. Tillsut stannar han, beklagar, men säger att han inte kan köra vidare förrän sandbilen kommer. Det är för halt! Det är fredag den 28 januari, jag är på väg mot fjällen och det regnar (!) ute.

Emot oss i mötande körfält kommer en lastbil. Men eftersom vi står mitt i vägen kommer den inte förbi. Det blir stopp i båda färdriktningarna. Busschauffören ringer efter sandbilen och den säger att den ska komma om en timme. Det tar två timmar, innan den dyker upp. I två timmar sitter vi på bussen, ser hur regndropparna faller på vägen som ser ut som en skridskobana och bara väntar. Men tillslut kommer den! En liten gubbe springer runt och skottar grus i vild förtvivlan under våra däck. Äntligen kan vi köra åt sidan, så att sandbilen och all annan trafik kommer förbi. Resterande en och en halv mil tar nästan 30 minuter... kan vi ha kört 20 km/h? Jag skulle ha varit framme halv tio den kvällen. Istället kom jag fram klockan ett.

Hela natten spöregnade det! Riktigt såntdär åskregn, som bara brukar vara på sommaren, bara den lilla detaljen att detta var i januari. Lastbilschaufförens kommentar till det hela var: "det här är det värsta jag någonsin varit med om." Jag är fullt beredd att hålla med!

Det "lilla" impulsköpet

Jag har under ett tag nu spanat efter ett barbord med tillhörande stolar till min kommande lägenhet och har kollat lite sporadiskt på intressanta säljannonser som kommit ut. Igår svarade jag på en. Som vanligt förväntade jag mig inget utav det, men så plötsligt ringer telefonen mitt under lunchen: "Ja hej! Jag står utanför ditt jobb nu med bordet och stolarna. Kan du komma ut och hämta dem?"

(!?)

Tagen på sängen som jag blev fick jag avbryta min lunch, springa ut och hämta in möblemanget i entrén på nya jobbet, gulla lite med receptionisterna om att få ha det stående där till nästa dag eftersom jag först då (kanske) skulle kunna hämta det med bilen, fick skjuts till en bankomat för att ta ut kontanter till betalningen (som jag såklart inte hade), samt gulla lite med min värdfamilj om att dels komma och hämta det på jobbet åt mig, dels om att få ha det stående hos dem fram till inflyttningen.

Som tur gick allt vägen och nu står mitt fina bord och stolar nere i källaren hos dem jag bor hos. Så gick det till när Lina köpte nytt matbord!

Min alldeles egna nattuggla

Min pojke klockan fem inatt (eller imorse):

Hans försvar: "Det var ju tennis!

Jag fann lyckan i godisskålen

Gulligaste någonsin?

Hur du samtycker (lite coolare) på franska

Har precis sett en fransk västernkomedi tillsammans med min "värdfamilj" här i Umeå. Den var mycket underhållande, speciellt när jag fick lära mig ett nytt uttryck för ordet "ja" på franska. Tänk er ett lite coolare ja-svar, som "jepp!" på svenska, fast ni blandar det med franskans "oui". Vad får man då? Jo: "Ouepp!"

Helt fantastiskt! Tror att det ska bli mitt nya jakande uttryck hädanefter. (Utmaningen för motparten blir förståss att klura ut om det betyder ja eller nej, eller något helt annat?... uttalat på svenska finns ju risk för vissa tveksamheter. Fast nu vet ju ni åtminstone!)

– Kan du skicka saltet, Lina?
– Ouepp!

Dessa fransmän!

Första dagen på nya jobbet

Jag överlevde. Jag kunde. Alla människor var snälla. Och det kändes bra.
Tror detta kommer att bli alldeles utmärkt!

It's complicated

– Hej! Jag skulle vilja hämta ut ett personbevis.
– Okej. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med det just nu, eftersom vårt datasystem ligger nere. Men jag kan skriva ut och skicka ett till dig så snart det är fixat?
– Okej, det blir bra.
– Fint. Vad har du för adress?

Hrm... ja, vad har jag för adress? För en vecka sedan var min adress Sundsvall. Fast egentligen var den ju Lycksele, rent fysiskt bodde jag ju inte i Sundsvall längre. Veckan därpå var min adress Åsele... ja, mestadels i alla fall. Just nu är den hos några bekanta i Umeå, typ. Fast inom loppet av några veckor kommer den nog att vara hos en annan bekant i Umeå, kanske även hos en tredje, för att slutligen (hoppas jag) bli på Teg i Umeå.

Men just nu bor jag egentligen ingenstans. Inte på papperet i alla fall. Hemlös, skulle man faktiskt kunna kalla mig. Men jag har i alla fall en säng att sova i!

Då var det dags, igen

Är det något som jag är verkligt trött på, så är det att flytta! I helgen blir det tredje gången på ett års tid... och notera att då räknar jag inte heller in flytten till Stockholm (då jag inte hade möbler med mig utan "bara" väskor). Om bara några veckor kommer det att bli fjärde gången, men då blir det åtminstone att flytta in istället för ut. Och det är ju faktiskt snäppet roligare... ett väldigt litet snäpp dock!

Förbannelse åt att flyttpacka. Suck och stön!

Måtte det dröja länge till nästa utflytt!

Sköna insikter!

Härom dagen satt jag och läste lite Facebookstatus om klasskompisar som beklagade sig över C-uppsats och tentor. Det kändes otroligt konstigt att jag inte hade någon aning om vad alla pratade om! Men för första gången har jag börjat inse att jag faktiskt är klar, färdig, finito! Vadå C-uppsats? Vadå tenta?

En annan dag frågade min pojke mig ifall jag skulle kunna fixa ett tygtryck: "Du som är ledig om kvällarna". Min spontana tanke var: "Oj, hur fanken ska jag hinna det?"... Det har varit min förinställda spontana reaktion på väldigt mycket de senaste tre åren. Men nu, för första gången på tre år, tänkte jag: "Ja, jag är ju faktiskt ledig om kvällarna. Det skulle jag lätt kunna fixa!"