Bakisstuga

Den där eftermiddagsfrukten (som heller inte hjälper särskilt mycket) som ska få mig att hålla ut ända till middagen ska hädanefter få lite sällskap. Dags för lite rikligare mellanmål:

Jag hoppas laxen smakade!

Jag har blivit bestulen idag – på min matlåda! Imorse la jag in den i kylen och på lunchen var den puts väck. Vi var många engagerade själar som letade, men förgäves. Den enda potentiella ledtråden som fanns att tolka var en rendiskad matlåda, av exakt samma modell som min, som stod övergiven bredvid diskhon.

Det finns här alltså två möjliga scenarier, 1: Någon har ätit upp min matlåda, eller 2: Någon har slängt bort min matlåda (alternativt flyttat den till något spännande ställe). Frågan har gäckat hela redaktionen hela dagen. Vi har resonerat, tänkt, undrat... Kan någon ha tagit fel? Men man märker väl om man äter fel mat? Kan någon helt enkelt tagit maten? Men vem vågar äta någon annans mat liksom? Kan vår "kylskåpsrensare" ha varit i farten under dagen? Men varför finns då så mycket annat fortfarande kvar, och under bara några timmar? Kan någon som inte lagat sin mat själv ha tagit fel? Men man minns väl ändå hur matlådan såg ut, även om man inte sett maten? Det är ju helt bisarrt vilket som!

Jag önskar att jag hade ett svar till alla de som undrat vad som egentligen hände med min matlåda, men tyvärr. Jag uppskattar dock allas varma deltagande! Vad som än hänt hoppas jag att den i alla fall blev älskad och avnjuten ända fram till slutet... Du blev saknad! R.I.P.

En bra arbetsdag

Jag pysslar just nu med ett jätteroligt resereportage med massor av fina bilder och roliga saker. Det är alltid roligt att redigera saker som man själv är intresserad av. Det blir som ens egna lilla bebis. Jag sitter lätt och pysslar med sådant hela dagarna, men inte idag. Idag var det nämligen rastning av personalen på vårsalongen på Liljevalchs - en konstutställning med utvalda konstnärer (närmare bestämt 131 konstnärer av totalt 2014 sökande). Vi hade dessutom guide genom utställningen, vilket var otroligt roligt. Normalt när man annars går på utställning fastnar man så lätt i sin egna tycke och smak. Eller tvärt om, att man "inte ser träden för all skog". Personligen kan jag också vara ganska lat när jag går på utställning och orkar inte riktigt läsa på om de olika konstverken och deras skapare. Men med egen guide fick man både fakta om konstnären, dens bakgrund, varför verket såg ut som det gjorde och vad tanken bakom varit. Hon (vår guide) var dessutom väldigt personlig, väckte frågor och diskussioner bland oss andra och hela upplevelsen var kort sagt väldigt trevlig och mysig.

Att dessutom vädret var underbart (klart väder med en svagt värmande vårsol) och vi hade lite tid över gjorde inte direkt vårt läge på Djurgården till det sämre. Och när vi kom tillbaka fick jag fortsätta att pyssla med min lilla bebis. Jag märkte inte ens att jag jobbade över nästan en timme idag...

svävande grodor (faktiskt!)prydlig pudel och bulsig bulldog

Vi skapar egen konst

Djurgården en vacker vinterdag

En annan slags snö? Del 2

Snökaoset har blåst förbi, men trafikkaoset har bara börjat. Timmen innan jag börjar jobba spenderas ute i tjugo minusgrader tillsammans med ett 100-tal andra människor som också väntar på att få komma iväg mot jobbet. Tunnelbanan går inte och det är kö för att få hoppa på ersättningsbussar, som dessutom aldrig kommer eller som inte stannar för att de redan är för fulla. Runtomkring ringer folk sina chefer och säger att de blir sena – hur sena vet ingen. Tillslut börjar folk att försöka få lift av förbipasserande bilar. Endel lyckas. Vi som inte lyckas står kvar och fryser.

Timmen efter att jag skulle ha börjat jobbet är jag ungefär lika långt ifrån som tidigare, men jag står åtmonstone äntligen ombord på en buss. Den är så packad att ingen behöver hålla i sig – ingen kan ändå röra sig. Vi passerar kö efter kö med människor som också står ute och fryser och bara kan se på när vi åker förbi. Trafiken rör sig fram i snigelfart, till och med gångtrafikanterna rör sig fortare än vad vi gör. När vi äntligen börjar närma oss Expressenskrapan åker vi bara förbi. Bussen tänker inte stanna förrän hållplatsen efter. Det är inte vansinnigt mycket längre, men det tar 10 minuter extra att gå och jag är redan genomfrusen från morgonens cirkus.

Jag kommer en timme och en kvart sent till jobbet, trots att jag var ute hela 30 minuter tidigare än normalt. Totalt tog det nästan två timmar att ta sig till jobbet, som normalt brukar ta 15-20 minuter.

...

Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag inte tvekat en sekund att promenera hela vägen till jobbet. Men tills imorgon vet jag bättre. Det blir ett par långkalsonger, tjocksockar och en promenad till jobbet. Kommer garanterat att gå betydligt fortare (och vara betydligt varmare också)!

Ta med sig seden dit man kommer

Palt tillhör en av mina absolouta favoriträtter som jag har med mig hemifrån! Det är heller inget man gör speciellt ofta, därför blir det lite av ett "paltkalas" hemma, hos mormor eller hos min låtsasfarmor när det väl görs... då hela närmsta släkten oftast också kommer. Och det är inte bara maten det handlar om, det är en social grej. Ungefär som med julmaten och julafton. Tyvärr har det blivit mindre av den varan när jag flyttat söderut. Det finns ingen här som kokar palt åt mig och bjuder in till stora "paltkalas". Men som tur är har jag ju haft fröken Luleå med mig både i Sundsvall och Stockholm att kalasa med. Igår blev det premiär i Stockholm. Det är såklart inte samma sak som hemma hos mormor eller låtsasfarmor. Men det är ett mysigt sätt för två små stockholmsnorrlänningar att känna sig en aningens närmare hem.

(det ska för övrigt bli spännande att se jobbarkompisarnas

reaktion på min matlåda imorgon.)

Startskottet har gått

Idag finns den ute i en butik nära dig: mitt första verk som jag medverkat i under min praktik. Och hädanefter, och i fyra månader framöver, kommer de att fortsätta rulla!

"Expressen räddar DN"

Den löpsedeln fick idag en av våra kulturarbetare på sin avtackning efter att ha valt att tacka ja till en fortsatt karriär på DN. Vi andra vi fick tårta!

En annan slags snö?

Idag har det varit "snökaos" i Stockholm. Enligt mina mått har det snöat litegrann, och varit lite blåsigt. Men snöKAOS?
Enligt mina mått är snökaos när man slirar fram längs vägen i 40 centimeter nysnö... När plogkanterna är så höga att man helt enkelt får chansa att man inte får möte i kurvan, för att det är omöjligt att se... När det ser ut ungefär som myrornas krig av snöflingor framför bilrutan och man inte kan se vad som händer längre än en meter framför trots både helljus, extraljus och dimmljus... Det kallar jag för snökaos.
Trots att det är ett rätt vanligt fenomen hemma har jag hemma sällan varit med om några större förseningar i trafiken. Och då har jag pendlat en hel del till både studier, pojkvän och vänner i många år. Det har handlar om max 10-15 minuter enstaka gånger (och då pratar jag om fordon som ändå har kört en sådär 12 mil). Idag var det sådana förseningar på sträckor om några kilometer –överallt – "på grund av vädersituationen".

Det är intressant, Stockholm vs. norrland. Det är inte så hemskt olika ändå som somliga tror, men ändå är det så, så olika! Jag kan inte låta bli att undra: varför fungerar det hemma men inte här? Vad är det som är så himla annorlunda?

Glöm inte karius & baktus!

Här på jobbets personaltoalett erbjuds inte bara handdesinfektion efter toalettbesöket. Det finns även lite bakteriedödande för den som känner att det osar lite väl mycket ur munnen. Tänk på dina medarbetare, kort sagt!

Semeldagen!

Som ett svar på föregående inlägg bjöds det idag på semlor på jobbet. Allas vår Majsan hade upptagning av beställningar och därefter försäljning av semlor hela dagen ("det här skulle man ju hålla på med istället, det blir ju folk glada av"). Halsen är inte helt bra, men semlan smakade gudomligt. Den var värd att vänta på!

Semeldagen

Jag brukar inte vara speciellt hetsig när det gäller fettisdag och semlor, men i år har jag faktiskt sett fram emot att få trycka i mig en liten gräddbulle. Jag har sparat mig, dagen till ära, från att tjuvstarta. Jag har t.o.m. planerat att köpa den på ett litet bageri som ligger inte alls speciellt långt från jobbet och som enligt semeltestet i DN (tror jag att det var) ska ha de godaste semlorna i stan.

Tyvärr, dagen till ära (ironi), bestämde sig min hals för att strejka just idag. Sedan imorse låter jag som en tjock padda, har svårt att svälja och såklart smakar allt ungefär likadant (läs: ingenting). Så, den där semlan får allt dröja några dagar till (bäst att den är jäkligt god...).

Intressant studiestatistik

Under min utbildning har jag hittills faktiskt lyckats med att aldrig sjunka under ett C på mina kursbetyg. Över lag är det C och B som gäller, tillsammans med något enstaka A. Utom i två ämnen: de två ämnen som vi haft över "jullovet" första och andra året. Där har jag nätt och jämt klarat mig undan med ett E (alltså lägsta möjliga betyg ovanför underkänt och hela två-tre steg under mitt genomsnitt).

För mig ter sig detta väldigt intressant, eftersom jag är av den åsikten att studenter borde få jullov precis som alla andra. Är det kanske ett bevis på hur avsaknaden av ett riktigt jullov påverkar en annars vanligen C-plus-student? (eller är det kanske bara ett bevis på hur det påverkar just den här annars vanlige C-plus-studenten?)

Hjärtedagen

Romsåstoast, mussel- och vitvinsoppa och sorbet, följt av en mysig hemmakväll med bara vi två. Jag hade en alldeles fantastik alla hjärtans dag! Fast inte idag, utan förra helgen, eftersom vi visste att det skulle bli så som det är nu idag: jag sitter ensam här och han sitter ensam där. Det är klart att det känns lite tungt att sitta ensam den här dagen, när man vet att de flesta andra får mysa med sina kära. Samtidigt är det inte datumet som är det viktiga, det är dagen och vad man gör av den. Att man tar sig tiden att bry sig lite extra om de man tycker om. Alla hjärtans dag var därför i år den 5:e februari, om ni frågar mig. Dagen då vi firade vår alldeles egna alla hjärtans dag och då vi fick mysa tillsammans. ♥

Lön för mödan

Praktikvecka nummer två är redan avklarad på Expressen (herre gud vad fort det går!). Därmed har jag även gjort mina två veckor utan lön och på måndag gör jag min första dag som avlönad anställd. Väl välkommet!

Saknar Photoshop – ibland

En sak som är helt nytt för mig på Expressen är att redigeraren inte fixar något med bilder – alls! Möjligen skalar bilden en aning, but that's it. Det är både väldigt skönt och väldigt frustrerande. Jag är van vid att fixa mina bilder själv, dels eftersom jag varit tvungen och dels för att jag faktiskt kan... jag vet precis hur jag ska göra för att få som jag vill ha. Därför blir det ibland frustrerande när jag får tillbaka en bild så som jag inte vill ha den, och heller inte kan fixa den själv. (Det är t.o.m. fysiskt omöjligt, då Photoshop endast finns på bildhanterarnas datorer) Då får man känna sig besvärlig och fortsätta gnälla tills det blir som det ska. Å andra sidan är det väldigt skönt att slippa sitta x antal timmar i veckan på att pilla med friläggningar, röda ögon och färgbalansering. Mer tid över för sidredigering.

Saknad

Jag kommer in genom dörren efter en heldag på jobbet. Älsklingen möter mig med en puss, tvingar ned mig i fåtöljen framför tv:n och förbjuder mig att gå in i köket medan han fixar en strålande middag. Senare på kvällen ska vi hyra film, poppa popcorn och mysa. Som vanligt kommer jag nog att somna i hans armar ikväll med.

Tänk om alla dagar kunde få vara så här. Om bara en dag i veckan fick vara så. En sådan dag varannan vecka.
Kanske kommer det bli en månad innan nästa sådan dag kommer? Allt jag vet om det är att han åker imorgon... och att den dagen inte blir imorgon, inte i helgen, inte nästa helg, inte nästa vecka, eller veckan efter det (eller veckan efter det?)...

Stockholmssightseeing

Under helgen gästades vi av vår bäste gotlänning och blivande arkeolog. Så vad passade inte bättre än lite museibesök och sightseeing runt om i staden.

Yttre borggården, Kungliga slottet:Högvaktsavlösningen: Gamla stan:Impulsbesök på ett liten antikaffär:
(som att gå ner i källaren hos nån som inte städat på 50 år) Historiska museet:
9000 år gammal kvinnaLivrustkammaren i kungliga slottet: Kungarna och prinsessorna var inte ensamma: Barnens lekhörna i slutet av utställningen:

Biobesök i 3D

Aldrig förut har jag varit så uppslukad av en film! Godisprassel, småprat, lysande mobilskärmar... sådana saker fanns helt enkelt inte. Det enda som fanns runtomkring mig var den värld jag kunde se genom mina glasögon. Jag såg inte en historie utspelas på en duk framför mig, jag var med mitt i historiens utspel. Jag fick rygga tillbaka i biostolen när djur plötsligt kastade sig rakt mot mig. Jag fick ilningar i magen när vi föll rakt ned mot marken. Jag ville instinktivt vifta bort flugor som surrade omkring mig när vi vandrade genom djungeln.

Jag hade hört att 3D-bio skulle vara häftigt, men jag kunde inte ana hur häftigt. Det kanske inte var den bästa filmen jag någonsin sett, men det var helt klart den bästa filmupplevelsen jag någonsin haft! Jag ser verkligen fram emot 3D-bions utveckling och framtida biobesök!

3D-glajjorna:

Första veckan på Expressen

Första veckan på Expressen är redan avklarad. Jag skriver redan därför att det verkligen känns så. Det har gått otroligt fort, samtidigt som det känns som om jag redan varit där i evigheter. Jag har lärt mig systemen och programmen på nolltid. Jag jobbar med trevliga människor. Jag får göra roliga grejer hela dagarna. Jag trivs superbra helt enkelt! Just nu sitter jag på Leva & bo. Senaste projektet var ett bildreportage på fem sidor som var hur kul som helst att redigera. Massor av mysiga bilder att dra stort på, korta texter, massa färg, små detaljer, snygga typsnitt... redigering när den är som bäst. Om två veckor finns mina verk i din butik, över hela landet (shit vad häftigt det känns!). Jag ser fram emot kommande 17 veckor.

Stockholmsfenomen

Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Mitt emot sitter en kille som ska av på samma station som jag. Så fort stationens namn ropas ut i högtalaren reser han sig upp, vinglar fram genom vagnen för att hålla balansen då tåget kränger och börjar bromsa in. När han väl kämpat sig fram mot dörrarna får han stå där och vänta 7-10 sekunder innan tåget stannat helt. Först då klivet jag upp och hinner lugnt och kontrollerat fram till dörrarna lagom till dess att de öppnas. Jag och killen kliver ut exakt samtidigt.

Det här är något jag ser varje dag. Hela tiden. Hos de flesta som åker faktiskt. Folk får såklart göra som de vill. Mig gör det inget om de hellre vill vingla fram och vänta på att få komma ut under 18 sekunder, istället för att gå normalt och kliva ut under 4. Men jag undrar ändå varför de gör det...

En vision av Drömmen

Han är det första jag ser när jag vaknar och det sista jag ser innan jag somnar. Han är den som håller om mig när jag sover. Han är den som peppar mig inför allt det nya som jag är nervös inför. Han är den som får mig att känna mig hemma där jag egentligen inte är hemma. Vi pratar när vi vill. Jag kan krama honom när jag vill. Jag får se hans leende flera gånger om dagen – just nu.

Just nu lever jag drömmen om att få vara med den jag älskar. Just nu är han här och kommer att vara kvar ett par dagar till. Jag älskar det! Det är så här jag vill ha det! Men jag vet också att dagen då han åker snart kommer. Jag vet att dagarna kommer då jag inte får vara med den jag älskar. Dagar som kommer att bli veckor och kanske till och med månader? Dagar, veckor och månader av att inte kunna kramas när man vill, inte se hans leende, inte bli peppad, inte bli omhållen när jag sover och att inte känna sig hemma. Bara tanken ger mig ont i magen, ångest, illamående.

Jag frågar mig ofta varför... är det värt det? Jag vet egentligen redan svaret, det är inte värt det! Men att byta oss är det absolut sista jag skulle göra. Något jag helt enkelt aldrig skulle göra! Det är han som gör något värt över huvud taget. Så vad gör man då? Det är den verkliga frågan...

Men i nuläget njuter jag bara av min vision och hoppas allt bara ska lösa sig (så som det trots allt har gjort på något vis under snart sex års tid... men inte gör det mindre ont för det!).

Första dagen på Expressen

Jag vaknar på morgonen första dagen jag ska ha praktik. Klockan visar 10:04. Jag skulle börja klockan 09:00. Paniik!! Jag springer runt i lägenheten, försöker tänka ut vad jag ska göra samtidigt som ångesten tränger sig på. Ska jag ringa och ursäkta mig? Nu? Jag överväger att bara slänga mig ut genom dörren och rusa mot närmaste tunnelbana. Vad fan ringde inte väckarklockan för? Jag vet ju att jag ställde den ju på 06:30, jag kollade ju flera gånger! Jag har smutsigt hår också, så jag vill inte rusa iväg till jobbet som en fågelskrämma första dagen... dessutom försenad. Jag känner mig totalt handlingsförlamad och allt känns som en enda stor mardröm ... då ringer väckarklockan, och det visar sig också vara just en mardröm! Pjuuuuh!

Jag kommer istället tio minuter tidigare till jobbet. Jag får skaka hand med så många personer att jag omöjligt kan komma ihåg ens en handfull. Vi pratar, jag och min handledare, om vad vi båda har för förväntningar och det känns som om vi båda tänker likadant. Expressens redigeringsprogram QuarkXpress, som jag oroat mig för eftersom jag inte riktigt kan det, gick som en dans! Efter några timmar kändes det som om jag aldrig gjort annat. Min handledare är underbar! Förstående, rolig, lättsam, utan höga krav och hon låter mig lära mig i min egen takt. Jobbarkompisarna verkar trevliga. De hälsar, frågar om jag vill följa med på lunch, frågar vad jag håller på med, om det går bra...
Första praktikdagen har med andra ord varit jättehärlig. Jag trivs bra! Och jag tänker definitivt inte "försova mig" igen!