Svampplockarnas tysta överenskommelse

Såhär i hösttider när marken fått frodas och växa under sommaren finns det gott om tillgångar i Sveriges skogar. Detta i kombination med allemansrätten gör att det från slutet på juli månad och ända fram tills kylan kommer helt plötsligt råder skytteltrafik i de annars så tomma skogarna. Det är bär och det är svamp som ska plockas. Bär det kan man hitta lite varstans så länge man håller sig där det är mossa och ris på backen istället för asfalt. Svamp däremot är en konst att hitta och inte helt lätt. Ett svampställe kommer dessutom igen år efter år, så när man väl hittat ett kan man räkna med det i åtminstone ett par år. Så ett riktigt bra svampställe, det håller svampplockaren för sig själv. Till och med för varandra. "Var har du ditt svampställe?" är nästintill en lika tabubelagd fråga som "Hur mycket pengar har du på banken?", om inte värre.

En parkerad bil längs kanten på en skogsbilväg skulle väl inte så många reagera över. Men svampplockaren vet, att en parkerad bil längs enslig väg i augusti-september, betyder att där finns svamp! Såklart ser man aldrig till någon människa i markerna kring den parkerade bilen, men det är just då du också kan vara säker på att där finns svamp och på att om du letar riktigt noga och länge kommer du så småningom att hitta (om inte svamp) en, två eller flera tryckande personer bakom någon enrisbuske (som såklart skulle klämma ur sig något i stil med "Jasså, vi hörde er aldrig" eller "ja det susar ju rätt bra i vinden idag, det är så svårt att höra"). När du sedan ställer den obligatoriska men fruktade frågan: Har ni hittat någon svamp? kommer de inte att förneka om så är fallet, däremot kommer du aldrig att få ur dem hur mycket. Men en tumregel är att ingenting alls betyder antingen just ingenting alls eller litegrann, medan "en del", "jovars", "rätt bra" eller "helt okej" betyder betydligt mer än själva ordens betydelse (men det kan de såklart inte berätta för dig där du nu står nånstans i mitten av deras svampställe). Om de heller inte vill visa sina svampkorgar eller diskret försöker prata bort ämnet kan du också vara säker på att där finns gott om svamp, både i deras korgar och i trakterna. Väl på hemmaplan kan svampplockarna gärna briljera med sina fynd för varandra, för där är platsen fortfarande okänd. Men väl ute i skogen, där håller alla tyst. Det är nämligen nyckelordet för att bli en framgångsrik svampplockare: att hålla tyst! Hålla tyst om dina svampställen. Hålla tyst när du väl är på plats och om du ändå skulle bli upptäckt: håll tyst om allt annat som finns kvar att hålla tyst om. Och skulle det ändå gå åt skogen och du måste dela ditt svampställe med någon annan, kan du åtminstone ganska säkert räkna med svampplockarens heder som svampplockare: att han håller tyst.

Din egna superhjälte

Håller man andan för länge svimmar man. Springer man för länge får man mjölksyra. Äter/dricker man för mycket spyr man. Än hur smart hjärnan verkar så är det i slutändan kroppen som styr. När hjärnan inte längre vet vad den håller på med, då rycker kroppen in och "räddar världen". Det är rätt fantastiskt hur det fungerar!

Min kropp tyckte nog det var dags att jag lugnade ner mig lite - eller ganska mycket. Så den såg till att göra mig helt okapabel att göra något alls för ett par dagar ... precis såhär i skolstarten. Typiskt, tänker jag som känner att detta var det absolut sista jag behövde i det knappa tidsrummet som redan är. Senare tänker jag att det kanske ändå var detta jag verkligen behövde? Den där kroppen är inte så dum i alla fall!

Studenter vill också ha semester!

Som student har man inga lov förrutom sommarlov. Inget jullov, inget påsklov... bara s.k. "egen studietid" och "schemafria dagar". Så när julen är över blir det alltså lagomt dags att skriva tenta på 6-7 böcker som ska ha lästs och pluggats in mellan sillen och Kalle Anka. Så när det väl blir sommarlov, som faktiskt är det enda lovet, känns det väldigt välkommet! Det är den enda lediga tid man får som student. Så jag blev inte glad när vi från utbildningen har fått ett 10 sidor långt brev med instruktioner till uppgifter som vi helst ska hinna göra klart under sommaren för över huvud taget hinna klara kommande kurs. Jag citerar: "Många låter sommaren gå för att starta om på noll i höst. Gör inte det. Samla likt ekorrar och plugga litteraturen."

Jag tycker inte att det är en dum idé att hinna varva ner och starta om på noll till hösten, för det behöver man efter 10 månaders av non-stop-pluggande. Och jag tycker verkligen inte om att man måste börja med kursens uppgifter och litteratur innan själva skolstarten för att ens kunna klara kursen. Jag tycker att det är precis samma sak som att säga till en annan vanlig semestertagare att "tyvärr, du måste jobba x antal veckor på din semester, annars kommer inte du att kunna sköta ditt jobb när du börjar igen".

Så vad tänker jag göra? Jo, jag drar till fjällen och plockar svamp istället, utnyttjar min "semester" i min fulla rätt och börjar om från noll på måndag!

Tillbaka till verkligheten

Jag älskar att resa, det har nog inte undgått någon. Jag älskar det så mycket, inte bara för att jag älskar att se nya platser, utan allra mest för att det är då jag känner mig som mest levande. Det är då jag får tid och ork att göra det jag själv vill. Då jag inte länge behöver tänka på annat än vad jag ska äta till middag och där varenda dag bara är en ny underbar dag, där igår eller imorgon aldrig existerar. Det är bara då jag tillåter mig själv att känna allt detta, när allt annat ändå är för långt borta för att jag ska kunna göra något åt det. Det är ett sätt för mig att fly tillbaka till mig själv. Plocka fram mig själv igen ur vardagsröran och bara vara jag, göra det jag vill, känna det jag vill och leva som jag vill. På något vis tillåter jag mig inte riktigt detta hemma, inte fullt ut. Det är för mycket som står i vägen. Så dagen när jag måste lämna allt detta är aldrig kul! Speciellt inte den här gången, när jag vet att det är så mycket som står i vägen. Jag vill inte!

Italien - Amalfikusten (Positano)

Mina semesterresor brukar sällan bli stillastående. Förrutom själva ledigheten är det att vandra runt som jag gillar mest. Att komma till ett okänt ställe som man sakta lär känna i varenda vinkel och vrå tills det känns som man aldrig gjort annat än gått de där gatorna upp och ner. Och upp och ner har vi gått - minst sagt. Vårt fina lilla hostel i Positano låg nästintill så högt upp i byn man kunde komma (och byn går högt upp!). 945 trappsteg gick vi varje morgon för att komma ner till stranden, lika många för att komma upp igen och jag vet inte hur många till senare inpå kvällen. Det finns ett speciellt ord för trappgångar här på Amalfikusten: scalinatella, som man brukar översätta ungefär till "en liten flygtur bland trappstegen" (se ordet "flygtur" med en stor bit ironi). Positano var sannerligen trappstegens by! Höga, långa, sluttande, låga, branta, lutande, sneda, korta... vi har gått dem alla! Men för att därefter få äta frukost eller ta en eftermiddagsdrink på en terass med hela byn under sig och med en never-ending-havsutsikt, var alla scalinatelle väl värda besväret. Det är nämligen det tredje som jag gillar mest; att bara titta på saker, och främst utsikter. Med andra ord har Positano (och hela den här resan) varit väldigt uppfyllande på alla dessa punkter. Det blir inte bättre än såhär.

Positano:

Frukost på hostellet:Allas vår Foxy, hela Positanos kärvänlige vän:

945 trappsteg nedanför:

Jag bjuder också på lite bilder från en vandringstur längs med "Sentieri degli dei" (Gudarnas stig).

Italien - Amalfikusten (Atrani)

Atrani, mycket möjligt den mysigaste och mest hemtrevliga lilla byn i Italien någonsin! Byn ligger under stora vägen med i princip ingen genomfartstrafik alls. Centrum består av en liten piazza med fyra restauranger och några få lokala butiker, som ligger ca 20 meter från havet. Centralgatan går kanske 200 meter upp och förgrenar sig i smågator som klättrar upp längs kanterna... svänger förbi ett par dörrar till folks hem innan de fortsätter uppåt. Och överallt: den ena vyn vackrare än den andra! Och nästan bäst: avsaknaden av turister.
Atrani har varit väldigt fint! Tre dagar spenderade vi där. Kändes som tre dagar för lite, minst! Vi har solat och badat i havet varje dag, ätit god mat, suttit ute på piazzan tillsammans med lokalbefolkningen långt in på kvällarna, vandrat småturer och tittat på det mest vackra man kan tänka sig. En kväll vandrade vi över till grannbyn: Amalfi (varav namnet på hela kuststräckan: Amalfikusten). Det gick på bara 10 minuter (okej, ca 30 minuter med alla stop för att titta på utsikten). Atrani är hundra gånger mindre än Amalfi, men det var inget jag saknade. Atrani var mer hemtrevligt, pittoreskt, mysigt... precis som när det är som bäst!

Atrani:

Amalfi:

Italien - Rom

Vi har det varmt, vi har det roligt, vi har det gott! Vi kikar och besoker saker som ar aldre an det ar vi lever i. Vi gar langa promenader pa kullerstensgator och langs mysiga kvarter. Vi ater de 3 P:en dagligen (pasta, panino, pizza). Jag har aven aterforenats med mitt San Benedetto lemon icetea (finns inget som smakar som det!) och den akta italienska tiramisùn.

Kort sagt: Vi har det underbart! Imorgon blir det ett besok till Vatikanstaten innan vi aker vidare mot havet pa fredag.

Runt i det antika Rom

Hjalp?

Bella vista

Pa Colosseum

En slant i Fontana di Trevi och du atervander till Rom...
Pantheon:Var ska vi nu?Piazza Navona

Dagen D är här!

Nu lämnar jag Sverige för 12 varma och förväntansfulla dagar av detta:
Italien - nu kommer jag!

Bilder

Avkoppling

Ju mindre man har att bry sig om desto mer kopplar man av. Somliga skulle säkert tycka att där man varken har rinnande vatten, ström eller knappt en fungerande mobiltelefon skulle kännas katastrof. Själv tycker jag att det är helt underbart skönt, emellanåt!