Mina semesterresor brukar sällan bli stillastående. Förrutom själva ledigheten är det att vandra runt som jag gillar mest. Att komma till ett okänt ställe som man sakta lär känna i varenda vinkel och vrå tills det känns som man aldrig gjort annat än gått de där gatorna upp och ner. Och upp och ner har vi gått - minst sagt. Vårt fina lilla hostel i Positano låg nästintill så högt upp i byn man kunde komma (och byn går högt upp!). 945 trappsteg gick vi varje morgon för att komma ner till stranden, lika många för att komma upp igen och jag vet inte hur många till senare inpå kvällen. Det finns ett speciellt ord för trappgångar här på Amalfikusten: scalinatella, som man brukar översätta ungefär till "en liten flygtur bland trappstegen" (se ordet "flygtur" med en stor bit ironi). Positano var sannerligen trappstegens by! Höga, långa, sluttande, låga, branta, lutande, sneda, korta... vi har gått dem alla! Men för att därefter få äta frukost eller ta en eftermiddagsdrink på en terass med hela byn under sig och med en never-ending-havsutsikt, var alla scalinatelle väl värda besväret. Det är nämligen det tredje som jag gillar mest; att bara titta på saker, och främst utsikter. Med andra ord har Positano (och hela den här resan) varit väldigt uppfyllande på alla dessa punkter. Det blir inte bättre än såhär.
Positano:
Frukost på hostellet:
Allas vår Foxy, hela Positanos kärvänlige vän:
945 trappsteg nedanför: 
Jag bjuder också på lite bilder från en vandringstur längs med "Sentieri degli dei" (Gudarnas stig).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar