Min vilja blir min död

Jag har gjort det igen. Velat för mycket och varit alltför envis. Den kombinationen är jättebra, men samtidigt livsfarlig. Jag märker inte att det blir för mycket, förrän det verkligen blir alltför mycket. Och även då tänker jag som vanligt: "Bara lite till, snart är det ju över."
Snart är det över var det ja... min standardmening som har en tendens att bara avlösa sig själv och i verkligheten aldrig bli över. Bara rulla på tills det går så fort att det inte längre går att bromsa, bara krascha.

Jag kommer nog aldrig att fatta att jag inte är någon supermänniska. Jag kommer alltid att vara såhär, göra såhär, om och om igen. Men nu kanske det dröjer ett tag tills nästa gång åtminstone.

Sommarmys

Är det något jag inte vill missa under sommrarna så är det Åsele marknad. Marknader är alltid mysiga och jag har växt upp med trakternas alla olika marknader som turnerat runt året om. Men Åseles sommarmarknad är något speciellt. Det är inte bara marknad - som hållits i över 350 år - det är folkfest! Med kommunens annars knappa 3000 invånare kan ni tänka er att det är ganska stort att över en helg öka till 150 000? Det handlar liksom om 500% mer folk i lilla byn Åsele, där det vanligtvis inte händer särskilt mycket. Så under marknaden kan man säga att det - med Åselemått - händer väldigt mycket! Kilometer med marknadsstånd som säljer allt från stugor till tunnbröd, tävlingen där man gissar vikten på laxen Tyko (Det är aldrig samma lax, men han heter Tyko varje år), artister som uppträder, lokala uppträdanden, tivoli, öltält, Trillen och allmänt fest! Onsdagkväll börjar det, sedan kör man sig helt slut tills på måndag. I år blev det bara onsdag-fredag för min del, eftersom jag jobbar helg. Men ack så bra onsdag-fredag. Det är alltid något speciellt med Åsele marknad.

Samhällets problemlösning

Alla visste om att killen hade pistol. Polisen visste om att killen hade pistol sedan länge tillbaka - olagligt såklart, det kan vem som helst fatta. Alla visste att killen hade problem sedan länge. Sociala visste att killen hade problem. Polisen visste att killen hade problem. Men han var ju över 18 (nu ja, men inte när allt började) så därför fick ingen hjälp ingripa. Med andra ord: alla visste vad som skulle hända. Alla bara väntade på det. Och nu hände det. Nu är han död. Och ytterligare en människa dras in i skiten, för att han tvingades göra det polisen aldrig gjorde - ta av killen pistolen. För att han och hans kompisar blev pekade på med en fullt laddad pistol, som aldrig skulle fått ha funnits i killens ägo. Inte i någons ägo. Nu har en person tvingats döda en annan människa, för att han, kanske, räddade sitt och sina kompisars egna liv? För att någon förr eller senare var tvungen att göra något och för att denna person tillslut råkade bli han. Frågan är vem som är mest skyldig, egentligen.

Artikel

Sommarväder?

Hagel, spöregn och åska. Och här snackar vi hagel, spöregn och åska! Jag har aldrig varit med om dess like! Kvarteret såg närmast ut som en krigszon efteråt.

(Jag vill påpeka att under normala förhållanden ser man många många kilometer längre än bara till grannens hus)

Norrlands guld

Att vakna när man vaknar. Äta när man är hungrig. Sova när man är trött. Att vara på en plats där dessa basic-saker är de enda måsten i hela världen. Där tid och rum slutar att existera.

Vi vandrar med fiskespöen långt ut mot natten mot spegelblanka vatten till ljudet av total tystnad. Kastar några drag när vi kommit fram. Fastän vi står flera hundra meter ifrån varandra på varsin sida om vattnet kan vi prata i normal samtalston, som om vi stod bredvid varandra. För någon rycker det till i spöet, adrenalinet sätter in och kampen börjar. Tystaden bryts av sprattel i vattnet och tillslut kommer en vacker öring in till land. Efter en stund vandrar vi vidare. Stannar vid nästa tjärn. Magarna börjar kurra så vi gör upp en eld och grillar lite korv och varma koppen medan vi håller ett vakande öga på något flöte som ligger och guppar ute på vattnet. Klockan börjar säkert närma sig ett-två på natten, men fortfarande är det alldeles ljust ute. Lite dimma dansar ut över vattenytan. Det blir kyligare, myggen tilltar och tillslut blir det dags att vandra hemmåt. Benen värker lite lätt efter dagens promenader. Ögonlocken känns behagligt tunga, vi somnar på bara någon minut och sover som stockar hela natten igenom. Vaknar när vi vaknar, äter när vi är hungriga och bara njuter av att få vara.

Jobb på bättre villkor

En av de saker jag älskar mest med mitt gamla jobb är att jag kan jobba i princip när jag vill. Eftersom jag inte är fast anställd men ändå har jobbat där så pass länge att jag vet hur allt i butiken funkar (och att jag därmed är väldigt värdefull när ordinarie personal tar semester) innebär det att 1: när jag vill jobba, får jag jobba. Och 2: När jag vill vara ledig, kan jag vara ledig. Jag kan såklart inte plötsligt bestämma mig för att jag inte vill jobba nästa vecka, utan måste som alla andra göra upp det med chefen ett bra tag i förväg. Men jag kan fortfarande skräddarsy mina jobbardagar i princip som jag vill. Därför bestämde jag mig för att vara ledig en vecka mitt i sommaren det här året, och den veckan börjar nu! Den kommer att påbörjas i fjällvärlden med långa dagsturer i vårt vackra fjällandskap och sköna fiskestunder långt inpå kvällarna. Det har jag längtat efter! Så mycket att jag bestämde mig för att investera i ett eget fiskespö den här gången (och alla andra gånger framöver). Imorgonbitti åker jag tillsammans med älsklingen, äldste svågern och hans flickvän. Nu önskar jag mig bara bra fiske, lite mygg och inte alltför mycket regn inför helgen.

Folk + butik = bristande etikett

"Får du göra sådär hemma också? ...Nej, just det. Då gör du det inte här heller!"

Det var en ganska välkänd fras i min uppfostran när man hade gjort något dumt hemma hos någon annan. Vilket också är ganska självklart. Man plockar upp efter sig, man skräpar inte ner, bara en sådan enkel sak som att man stänger kylskåpet efter sig - även då man är borta.

Jag vet inte vad det är med butiker... men så fort allmänt folk (jag säger inte alla, men helt klart en majoritet) sätter foten inne i en butik är det som om allmänt hyfs och uppfostringsläran helt försvinner. Ju högre ålder desto mindre hyfs. En liten detalj som t.ex. kvitton. De samlas i högar nere vid kassabandet, när det står en sopkorg bra en meter därifrån (som dessutom står på utvägen). Fruktpåsar och handlingslappar är ett annat fenomen som man hittar överallt, i korgar, vagnar, på hyllor, bland tomaterna, på golvet, på bord... Jag tror knappast att folk strör sådant omkring sig på samma sätt hemma. Dörren till drickakylen står också ofta öppen på vid gavel och tjuter, eftersom någon som tagit en dricka därifrån inte har stängt den efter sig. Jag tror knappast att att folk tar ett mjölkglas från kylskåpet hemma och sedan går därifrån utan att stänga dörren. Saker som råkar ha gått sönder ligger kvar i hyllorna eller på golven. Att saker går sönder får man ränka med, men det är väldigt enkelt att bara säga till: "Ursäkta, men det ligger en massa mjöl och ett trasigt mjölpaket på golvet där borta". Jag tror knappast att den som tappar ut ett mjölpaket hemma i köket säger "hoppsan" och sedan lämnar det åt sitt öde.

När man är man är i en butik är man faktiskt hos någon annan. Och det råder precis samma vett- och etikettregler där som var som helst annars. Är det okej att skräpa ner bara för att man själv inte behöver plocka upp det? Vad är det som bestämmer den regeln - bland vuxna människor?
Ibland känns det mer som att jobba på ett vuxendagis än i en butik.

Finalmente!

Jag har alltid ett sug efter att resa längst in i maggropen. Jag får aldrig riktigt ro förrän jag vet att jag ska någonstans. Och jag känner mig aldrig så levande som jag gör när jag reser. Att vandra runt dagarna i ända tills skavsåren blöder, bo på konstiga hotell, vänta i timmar på tågstationer, svettas i värmen och bära runt på tunga vattenflaskor är bland det bästa jag vet! Ja, för till och med sådana saker blir roliga under resan - just för att jag då mår så himla bra.

Det har blivit lite av den varan under studietiden, av många allmänt kända skäl. Men nu ska det helt enkelt bli av, det ska gå. Den 10:e Augusti, dagen efter att jag slutat jobba, åker jag, älsklingen, svågern och en kompis till underbara Italien. Vi åker samma gäng som vi åkte till Thailand förra året (minus en flickvän), något som var en av de roligaste resor jag gjort! Vi blir borta i 11 långa sköna dagar, några i Rom och några längs Amalfikusten. Jag vet att det kommer att bli underbart! Det blir alltid underbart! (och kan Italien vara annat än underbart?) Jag längtar!

Söndagssysselsättning

Älsklingen och svågern klipper gräs (och verkar ha det ganska roligt).

Älsklingen kör rally i full mundering:
Och svågern massakerar grästuvor:

Ödets ironi?

Under årets hittills tre veckors långa sommarjobbsäsong har jag varit ledig totalt två dagar. Under två av dessa tre veckor har det varit medelhavsvärme och strålande sol varenda dag... under dessa var jag ledig en dag. Och nu, när jag äntligen blir ledig min första helg och ledig-dag-nummer-tre-och-fyra, vad händer? Det första som händer när jag cyklar från jobbet på fredageftermiddag är att det börjar regna, och temperaturen har sjunkit sådär tio grader. Just idag - när jag blir ledig - av alla dessa dagar i sträck av sol och värme. Kan man kalla det annat än ironi?