Jag har gjort det igen. Velat för mycket och varit alltför envis. Den kombinationen är jättebra, men samtidigt livsfarlig. Jag märker inte att det blir för mycket, förrän det verkligen blir alltför mycket. Och även då tänker jag som vanligt: "Bara lite till, snart är det ju över."
Snart är det över var det ja... min standardmening som har en tendens att bara avlösa sig själv och i verkligheten aldrig bli över. Bara rulla på tills det går så fort att det inte längre går att bromsa, bara krascha.
Jag kommer nog aldrig att fatta att jag inte är någon supermänniska. Jag kommer alltid att vara såhär, göra såhär, om och om igen. Men nu kanske det dröjer ett tag tills nästa gång åtminstone.
4 kommentarer:
Åh, vad jag känner igen mig :s Hoppas allt löser sig, glöm inte att andas!
Hur bra och roligt saker än är, så fungerar inte allt samtidigt. Det lärde jag mig i sommar. Lär dig av mig innan du tappar lusten till allt. Det är ingen rolig känsla.
Kram på dig!
Johanna: Tack, jag försöker tänka på det!
barajagjohanna: Tack, men tyvärr så vet jag redan.. mer än väl. Man borde väl ha lärt sig någon gång?
Det borde man verkligen... vi är konstiga. :P
Skicka en kommentar