Vi har ungefär en och en halv mil kvar till min destination, när bussen plötsligt börjar slira och får bredsladd över hela vägen. "Nu åker vi i diket", tänkte jag och känner mig ganska tacksam över att jag sitter fastspänd åtminstone. Men vi åker inte i diket. Istället stannar vi tillslut i stort sett mitt i vägen, snett över vägbanan. Och där sitter vi! Vi kommer varken frammåt eller bakåt, inte en millimeter! Chauffören försöker att styra bussen in mot vägkanten, så att bakomvarande trafik ska kunna köra om, men för varje försök kommer vi bara längre ut i vägbanan. Tillsut stannar han, beklagar, men säger att han inte kan köra vidare förrän sandbilen kommer. Det är för halt! Det är fredag den 28 januari, jag är på väg mot fjällen och det regnar (!) ute.
Emot oss i mötande körfält kommer en lastbil. Men eftersom vi står mitt i vägen kommer den inte förbi. Det blir stopp i båda färdriktningarna. Busschauffören ringer efter sandbilen och den säger att den ska komma om en timme. Det tar två timmar, innan den dyker upp. I två timmar sitter vi på bussen, ser hur regndropparna faller på vägen som ser ut som en skridskobana och bara väntar. Men tillslut kommer den! En liten gubbe springer runt och skottar grus i vild förtvivlan under våra däck. Äntligen kan vi köra åt sidan, så att sandbilen och all annan trafik kommer förbi. Resterande en och en halv mil tar nästan 30 minuter... kan vi ha kört 20 km/h? Jag skulle ha varit framme halv tio den kvällen. Istället kom jag fram klockan ett.
Hela natten spöregnade det! Riktigt såntdär åskregn, som bara brukar vara på sommaren, bara den lilla detaljen att detta var i januari. Lastbilschaufförens kommentar till det hela var: "det här är det värsta jag någonsin varit med om." Jag är fullt beredd att hålla med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar