Till min älskade Isa

Många bloggare passar på att skriva en slags decenniumkrönika nu när vi gått från 00-tal till 10-tal; en slags sammanställning och tillbakablick av det gångna decenniet. Det skulle jag också kunna göra. Jag kan lätt påstå att mitt 00-tal har varit den mest spännande, utvecklande och händelserika tiden i mitt liv! Jag har gått från tonåring till vuxen. Gått ut både grundskola, gymnasiet och högskola. Jag har träffat kärleken tre gånger. Jag har flyttat hemifrån. Jag har haft mina första jobb. Jag har bott och pluggat utomlands helt på egen hand. Jag har blivit lycklig, stolt, älskad, trygg och modig såväl som lämnad, sårad, bedragen, ledsen och sviken.. allt sånt där som hör livet till. Men det som gjorde mitt 00-tal mest värt att skriva en decenniumkrönika om var att jag hade en vän. En vän som fanns där genom allt, vad det än var, gott som ont. En fast punkt i mitt liv som kunde ta mig ned på jorden igen, som alltid älskade lika mycket och som alltid brydde sig lika lite om allt runt omkring. Som bara brydde sig om mig, dig och livet. Allt jag behövde var att titta på dig för att känna: ”livet är ju ganska lätt ändå”, vad som än hade hänt. Det var precis det du kunde göra med mig som ingen annan kunde. Bara en blick och vi kunde klara hela världen – du och jag.

Nu går jag in i 10-talet utan min vän. Utan min inspirationskälla. Utan någon som kan få mig att känna att livet är ganska lätt ändå. Jag vet att det inte kommer att bli lätt. Och det är inget som varken du eller jag har valt. Men jag ska försöka att tycka igen att livet just är ganska lätt. Jag ska försöka att hitta inspirationen i minnet av dig, så som du lärde mig. Och jag ska försöka leva livet med sådan glädje som du kände inför livet. Det är jag skyldig dig!

Därför vill jag tillägna min 00-krönika till dig. Det var du som gjorde hela mitt 00-tal! Att förlora dig har varit min största saknad och sorg. Men att finna dig har varit det största av allt! Tack för att jag fick dela mitt 00-tal med min bästa vän!