För ett och ett halv år sedan åkte jag ensam till
Florens, utan vänner, utan att kunna språket, utan att veta var jag skulle bo (eller med vem) och utan någon som helst aning om hur saker fungerade eller hur saker skulle bli. Första skoldagen var verkligen nervös. I receptionen fick jag sitta ner på en bänk för att invänta de som skulle göra språktest inför nivåplacering (jag kunde ju inte ett ord italienska, så min nivå var ganska klar). Redan där träffade jag de tre vänner som jag kom att följas med som ler och långhalm genom hela första månaden och som gjorde att jag stormtrivdes redan från första skoldagen. En av tjejerna visar sig dessutom komma från Sverige - och hon blir också den enda under hela skolgången som jag kan prata svenska med, som jag kan laga pannkakor med och som saknar bordssmör och creme fraiche lika mycket som jag. Vi har bara känt varandra i en månad, men en månad som för oss båda har varit bland de bästa i våra liv. En månad där vi båda har utvecklats så otroligt mycket och där vi också har gjort det tillsammans. Jag har kunnat berätta om allt jag varit med om för alla, men hon är en av få som jag verkligen kunnat dela det med.
Igår var hon i Stockholm och vi träffades för första gången på hemmaplan, för första gången på ett och ett halvt år (och på en italiensk restaurang) och allt var fortfarande precis som då. Mycket har förändrats på ett och ett halvt år, men vi och våra upplevelser är demsamma och vi kommer alltid att dela dem ihop.
sista natten i Florens tillsammans,
för mer än ett år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar