Påsk 2011

Blötaste påsken någonsin
Minst snö på påsk någonsin
Mest (och sötast) lämmlar på påsk någonsin Jobbigaste vandringen någonsin
(två km i djupsnö rakt uppför fjället... fisteentusiasterna) Varmaste påsken någonsin

Galnaste lämmlarna någonsin!

Grannarna har gjort påsk...

...och det tänker jag med göra, precis just nu faktiskt! Ni som brukar hänga här vet var det innebär. I'll be back.

Dagens tre frågor...

1: Kan man få mindre fötter?
2: Har storleken på skorna i majoriteten av alla skobutikerna blivit större?

Någon av frågorna måste kunna besvaras med ett ja, för faktum är att den skostorlek som jag haft de senaste 10 åren inte längre passar! Och eftersom den skostorlek jag brukade kunna ha är den minsta som vuxenavdelningen brukar husera innebär det också att jag numera är förpassad till barnavdelningen – igen och för all framtid. Snacka om ett steg tillbaka i utvecklingen?

Nåja, det blir ju lite billigare i alla fall. Och apropå barnavdelningen kommer fråga 3: Ska nioåringar verkligen gå runt i sådana här, dryga sju centimeters klack? (jag kan knappt gå i sju centimeters klack)


Väldigt bra för mig (numera), men jag vet inte vad jag tycker om att modellen egentligen är till för barn... De var åtminstone väldigt sköna och passade (tyvärr) helt perfekt!

Våga följa din dröm!

Var tionde journalist går arbetslös i Sverige i dag. Någonstans har jag även läst att journalist tillhör topp tre-listan över minst chans till arbete efter utbildning (tillsammans med militär och barnskötare, om jag inte minns fel). De flesta jag känner som jag gått med på journalist- och bildjournalistutbildningen i Sundsvall vet om detta. De är medvetna om att det är stor chans att de kan bli arbetslösa efteråt. Men de går där ändå, för att det är roligt och för att de vill!

Jag har alltid tyckt att det är precis så man ska tänka, när man funderar över vad man ska göra här i livet. Om man får syssla med något som man verkligen brinner för, då tror jag att man alltid håller sig med jobb - hur arbetsmarknadsprognoserna än ser ut. För när man verkligen vill någonting, då ser man oftast till att det blir så också. Det säger sig väl självt - hur motiverad är man att ska jobb inom något man inte tycker är roligt?

I fredags publicerade Aftonbladet artikeln som kanske kan tröstar mina journalist- och bildjournalistvänner som vågade satsa på sin dröm, trots dystra framtidsprognoser. Och med eller utan artikel och diverse sanningar som ligger i den eller inte, så tycker jag att vi alla gjorde helt rätt i vilket fall som helst. Vi kommer alltid att ha jobb - för att vi gör det vi brinner för!

(Och när jag tänker efter: jag har fått jobb (hittills) efter utbildningen och mina närmsta kompisar från utbildningen jobbar på bland annat TT, Aftonbladet och Expressen och Dagens Nyheter i sommar... vi måste ha jävligt roligt, helt enkelt!)

Lite annorlunda boförhållanden

Sitter och äter gröt i godan ro framför datorn när det plötsligt dyker upp en främmande gubbe, från ingenstans, ute på min balkong (som ligger tre våningar upp) och som står och bankar under mitt fönster med jag-vet-inte-vad. Det förvånar mig faktiskt inte ett dugg!

Min lägenhet är helt nybyggd. Invändigt är allt klart, men dessvärre inte utvändigt. Så dessa gubbar tenderar att ploppa upp lite här och var lite nu och då. En vecka fick jag stå ut med konstant bankande i väggen när det skulle läggas fasad (och eftersom jag bor längst ut var det verkligen vägg i vägg som det bankades). En annan vecka hade jag en gubbe på balkongen som spikade lister på andra sidan fönstret medan jag satt fem decimeter ifrån på andra sidan och såg på tv. Det är inte längre förvånande när jag plötsligt hör någon som är och går uppe på mitt tak (eftersom jag också bor högst upp hörs det rätt väl också) eller att jag måste se mig om efter en passerande bomlift innan jag kan backa ut bilen från parkeringen... Så är det bara hemma hos mig, liksom!

Som tur är jobbar jag oftast när de också gör det.

Kökshumor

stackars lille elefanten...

Bästa jobbet!

Den här veckan träder jag in som layoutansvarig för weekenddelen i VK, sedan hon som normalt har hand om det nu går på mammaledighet. Det känns riktigt roligt, och lite pirrigt också. Men jag älskar verkligen att jobba med weekend! För er som inte är bekant med VK är det alltså en del i tidningen (typ som sporten) som kommer ut på fredagar och lördagar, och handlar mer om familjeliv, reportage, personporträtt, inspiration... helt enkelt lite mer helgläsning med sådant man gärna gör när man är ledig. Och redigeringen är riktigt rolig! Det är feature som gäller, vilket är min favorit. Det är så mycket mer kreativt än vanlig nyhetsredigering. För att uttrycka mig målande (!): I stället för att fylla i färgerna i ett förtryckt målarblock får man måla hela tavlan själv. Det enda som styr är vilka färger man har att använda och storleken på papperet, annars är det bara fantasin som sätter gränser. Redigering när den är som allra bäst! Så för min del får odrinarie layoutansvarig gärna vara mammaledig hur länge som helst!

Jag på jobbet:

Personlig nätshopping

Som redigerare får man, som tidigare nämnt, ta del av både det ena och det andra som andra människor håller på med och det är inte svårt att själv bli påverkad och inspirerad. Härom dagen kom jag över ett reportage med fantastiska smycken från en smyckeddesigner som bor här i Umeå. Jag brukar sällan köpa smycken för jag brukar sällan använda smycken (annat än de jag alltid har på mig), men dessa kunde jag bara inte låta bli. Fantastiska former och idésprudlande, egna motiv... som att ha ett litet konstverk på sig. Att det dessutom tillverkas under rättvisa handelsformer säger inte emot i samvetet. Vem kan motstå det? I could not.

Som grädden på moset hittar jag i mitt nylevererade paket en handskriven liten lapp: "Lina, slit smyckena med mycket kärlek". Bara det får mig att vilja beställa mer.

Tillverkaren heter JohannaN.

Längtan tillbaka till London...

...eller bara ett plötsligt sug efter att känns doften av nybakat? Det blev hur som helst mycket gott med bagels!

Privilegierad och rik

Jag ser verkligen mig själv som lyckligt lottad, som har det privilegiet att få uppleva nästintill orörd svensk fjällnatur i princip när jag vill. Speciellt på senare år har jag insett att det är precis vad det är: ett privilegium!

Många som jag känner har aldrig varit i lappländska fjällen. Många som jag känner skulle betala femsiffriga summor för att göra en sådan weekendresa, som jag själv gör för knappt en fulltank bensin. Några som jag stött på genom åren (mest då icke svenskar) har sett mig som någon sorts raritet... typ som att träffa en indian eller en massaj. I mina öron låter det helt absurt, men ju mer jag tänker på det: Hur många på denna jord får egentligen växa upp med allt detta inpå livet och alldeles runt husknuten?

Offentligt färdig!

Nu har jag det skriftligen, bevisligen, slutgiltigt. Mitt examensbevis! En filosofiekandidatexamen i journalistik med inriktning på bildjournalistik. Beviset på tre års blod, svett och tårar, som jag har klarat av! Nu är jag verkligen färdig! (Oj, vilken märklig känsla...)