Nu börjar det kännas att man är tillbaka i gamla rutiner, på både gott och ont. Jag älskar verkligen mitt liv i Sundsvall! Jag älskar min lägenhet, alla underbara vänner som finns här och allt roligt vi hittar på ihop, den mysiga stan, universitetet... allt är helt perfekt, om det inte vore för den där "lilla" detaljen: Att han inte är här. Att jag inte är där han är. Konstigt hur något som låter så litet i jämförelse kan helt och hållet ta över allt det andra?
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur det känns att aldrig veta. Att ständigt ha den där medvetenheten i bakhuvudet att snart är han borta igen och att aldrig veta om det blir "bara" en vecka eller kanske tre eller fyra till nästa gång vi ses. Eller att veta att det bara är en vecka kvar, men som lika gärna kan bli en vecka till - så lätt.
Att ständigt gå och ha nedräkning... inte bara tills nästa gång man får ses, utan även under tiden när man väl ses... Då är det nedräkning till dagen då man vet att allt kommer att vara över och till då man vet att allt bara börjar om igen. Att konstant antingen längta eller bäva, att aldrig riktigt helt kunna känna att allt är som det ska.
Det är en känsla som aldrig försvinner, som om man alltid har glömt något. Visst, man gör det man ska, gör roliga saker, har trevligt, skrattar och har kul! Men det finns alltid där i bakgrunden, ett slags hål som ständigt gapar tomt. Att aldrig känna sig riktigt hel.
Jag vet inte själv hur jag klarar av det. Egentligen gör jag inte det. Men jag antar att jag någonstans bara gör det, för att jag inte har något annat val. Det finns helt enkelt inget annat val.
Just nu har jag nedräkning tills han kommer. Jag vet att han kommer hit idag och att vi kommer att ses några dagar. Det är den positiva delen av spiralen. Det är de stunderna man lever på, tills nästa gång. (Plus att man biter ihop, lurar sig själv på nytt att det blir inte så långt till nästa gång och försöker att inte känna så mycket alls om det hela - det gör det för ont att göra). Idag är en bra dag!
5 kommentarer:
Det är PRECIS så det är! Det gör så ont, känns så tomt och så meningslöst. Samtidigt som jag aldrig skulle byta bort livet här i Sundsvall. Hoppas ni får några fantastiska dagar som du kan leva på tills ni ses igen! <3
Åh, jag önskar att jag kunde fixa så att ni kunde få vara tillsammans oftare, så att du inte skulle behöva känna såhär. Bamsekram!
Jag vet precis hur det känns! Helt förfärligt pissjobbigt! Men som tur är så är vi fler som har det likadant. Varför inte ordna lite "Vi-som-har pojkvännerna-alldeles-för-långt-bort-kvällar"? Det röstar jag för! Kram kram<3
Johanna: Tack, det fick vi!
Annika: Det önskar jag också!
Fröken Siljan: Det låter som en bra idé! Du har min röst med!
Fröken Siljan: Ja, ja, ja! Det måste vi ha. Det måste vara bättre att sakna tillsammans än att sakna ensam :)
Skicka en kommentar