Baksidan av att studera

Ikväll slog mig tanken: När senast läste jag en hel skönlitterär bok? Svaret är att jag inte minns! Åtminstone inte sedan jag började här i Sundsvall. Jag minns att jag började på "Ödets lek" av Judith Michael den allra första veckan. Jag vet också att den än idag ligger kvar på nattduksbordet med bokmärket instoppat mellan kaptiel två och tre. Jag inser att i min bokhylla står totalt 47 skönlitterära böcker, och jag har bara läst 11 av dem! Resten är (överaskande nog?) kurslitteratur, där jag dock nästan har läst varenda bok.

Förut var jag en riktig bokslukare. Att läsa några kapitel innan jag somnade var en lika självklar rutin som att borsta tänderna. Nu orkar jag helt enkelt inte. Att läsa har blivit något som jag förknippar med något jobbigt. Jag ser det inte längre som något avslappnande att läsa.

Studier innebär mycket läsning och (oftast) ingen av den är något man själv väljer. Fritiden tryter också som bekant, så jag kan till viss del förstå mig själv varför jag känner mig mättad på läsning. Men jag tycker att det är synd! För innerst inne vill jag ju läsa. Någon gång då och då köper jag ju faktiskt en bok som jag längtar efter att få läsa, trots att jag inte gör det.
Jag hoppas att min boklust kommer tillbaka en dag, så att jag kan börja med min olästa hög, köpa nya, låna från biblioteket, önska mig en bok i födelsedagspresent? Jag saknar avslappningen med en god bok.

Någon dag...