Alla känslor på 2½ timme

Premiärkvällen på SF i Sundsvall. Biljetterna till kvällen är enligt ryktena slutsålda sedan många dagar. Snacks-kön är minst sagt välfylld och att filmreklamen håller på i hela 10 minuter innan filmen startar är nog en ganska smart idé. Så vi hinner trots det precis i tid innan det blir mörkt, godispåsarna prasslar i sin ordning och Sven-Bertil Taube (Henrik Vanger) dyker upp på duken.

Handlingen fängslar mig totalt. Spänningen stiger genom hela filmen och jag följer med i förvirringen, tankearbetet, insikterna och på vägen mot en okänd fortsättning. De svenska skådespelare brukar ha svårt att charma mig, jag vet inte varför... men den här gången funkar det! Rollerna känns som klippta och skurna, varenda en. När Taubes ögon tåras på slutet vid återförenandet med Harriet, tåras också mina. Det är trovärdigt och skickligt!
Filmtekniken förstärker handlingens spänning och råhet. Klippen och "stunderna" kommer precis där de ska. Jag blir förbannad, ledsen, glad, rädd... alla känslor under två timmar och 32 minuter. Jag känner inte ens att tiden går. Jag blir besviken när jag märker att det närmar sig upplösningen... inte besviken på filmen, utan för att jag vet att den snart kommer att vara slut. Jag vill se mer!

Jag har inte läst Stieg Larssons bok, så min upplevelse är helt oberoende av boken. Och den gick hela vägen hem för mig! Jag har förstått av de som läst boken att allt inte stämmer och finns med, och det är lite synd att tänka så. En film är inte samma sak som en bok, så är det bara! Men det är svårt att inte ha förväntningar när man redan vet... och det är väl just detta som är den här filmens svagaste punkt. Men i övrigt finns det inte mycket att anmärka på, i övrigt är det toppklass.
Slutsats: Som bok vet jag inte, än... men som film var den riktigt riktigt bra! Jag ser fram emot uppföljarna!

Män som hatar kvinnor 4/5 ...lättförtjänt!