"Nej, tyvärr..."

I går fick jag ett nytt erbjudande om att göra ytterligare en bilaga för Sundsvalls Nyheter, men den här gången tackade jag nej. Det borde jag egentligen gjort första gången också, för det var verkligen att "leka med elden" – så som jag misstänkte att det också skulle bli. Varför jag valde att ändå tacka ja den gången var tankar som "om jag tackar nej kommer de inte ringa mer" och "om jag gör det här har jag större chans sedan när jag söker ett 'riktigt jobb"... sådana tankar som alltid förföljt mig genom min jobbkarriär.

I går var den första gången i mitt liv som jag inte kände det här. För första gången kunde jag tacka nej till något, utan att vare sig känna skuld, press eller prestationsångest. För den här gången vet jag att jag redan har jobb om två månader. Ett jobb som jag vet kommer ge mig den erfarenhet jag behöver för att sedan söka ett 'riktigt jobb'. Det känns förjävla skönt! Och det där lilla, lilla ordet var otroligt skönt att äntligen med gott samvete kunna uttala!