Dag 1: Presentera mig själv

Lina-Marie är mitt namn, kallas för Lina.

Plugga har jag gjort endel. Första gången Grafisk Form i Umeå. Andra gången italienska i Florens, Italien. Tredje gången på Mittuniversitetet i Sundsvall, där jag nu går min sista termin.

Jobba har jag gjort mer och mindre sedan jag var 14 år. Jag har jobbat som receptionist på ett museum, som kyrkogårdsförvaltare, kassörska/post-/tobaks-/tidnings-/fruktansvarig på affär, som fotograf, skribent och senast som redigerare på tidningar.

Resa älskar jag! Det finns inget bättre sätt att leva i nuet på, att uppskatta varenda minut på. Italien ligger mig varmt om hjärtat och är en pärla jag alltid återvänder till. Min första resa ensam gjorde jag till en brevvän i Österrike när jag var 15 år. De mest minnesvärda resor jag gjort har varit tågluff genom Europa, backpacking i Thailand och när jag bodde i Florens och Toscana under en termin. Sydamerika, Island, Sydafrika, Jordanien och Nya Zeeland är några platser jag vill ta mig an innan jag dör.

Träna gör jag ofta och gärna. Jag älskar den sköna känslan av att kroppen får komma igång och den sköna känslan av att vara igång. Det är även en skön bortkoppling, där man slipper tänka på något annat än vad man håller på med för stunden (och bra utlopp för aggressioner om sådana finns). Just nu tränar jag mest skivstång och löpning. Tidigare har jag sysslat med karate (kyokushinkai), tävlat i simning och tränat och uppträtt med dans (jazz, street, modernt, bugg, breaking... you name it). Något jag skulle vilja syssla med igen är ridning.

Film ser jag ofta och om igen. En av mina peppar-filmer är "G.I. Jane" (och jag har ingen bra förklaring till varför). Av någon anledning känns allt lite bättre efter några timmar med den. Mitt favoritcitat kommer från filmen Troja och lyder: "The gods envy us! They envy us, because we are mortal. Because any moment might be our last. Everything is more beautiful, because we are doomed. You will never be lovelier that you are now... We will never be here again..."

Kärlek har jag en av, som jag haft i lite mer än sex års tid. Han betyder allt för mig! Han är den som kan ta mig ner på jorden när jag behöver det, som delar mina tankar och som råder, peppar och får mig att skratta bäst. Vi är ett toppenteam!

Jag är bra på att alltid göra det jag vill och att se till så att jag uppnår det jag vill. Jag följer alltid min inre känsla av vad som är rätt och fel.

Jag är dålig på att ta hand om mig själv och att tala om när jag mår dåligt. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, även om jag tycker så ibland.

Jag får ofta höra att jag blivit olik mig från då jag var barn.

Gamla lärare och dagmammor känner ofta inte igen mig. Sant?

Vad är detta?