Jag hamnar alltid någonstans runt plats 200-300 innan annonseringen är klar och de som står före mig har köat bra mycket längre än jag själv, men jag håller ändå hoppet uppe och tittar in några gånger i veckan på Stockholms bostadsförmedling. Fast då man ser sånthär... då känns det inte bara hopplöst, utan spritt språngande galet:
De som står först i kön på den här bostaden har alltså stått i kö längre än jag har existerat - i en kö som består av nästan 1300 personer... Mamma borde alltså ha ställt mig i bostadskö redan innan jag var planerad.
3 kommentarer:
Haha, välkommen till bostadsmarknaden i Stockholm! Men det brukar ordna till sig efter bara några år, så du ska nog inte behöva vänta tills du bli pensionär innan du får en lägenhet :)
Ja, fy fan så deppigt. Jag vill inte leva i andrahandslägenheter. :(
Johanna överst: Haha, tack! :) Det känns bara så surt att jag inte ens har en chans, bara för att mina föräldrar inte ställde mig i bostadskö eller att jag själv visste var jag ville bo när jag var typ 17.
Johanna underst: Inte jag heller! Been there, done that! Jag vill ju bara hyra...
Skicka en kommentar