Dag 3: Mina föräldrar

Min pappa byggde alltid de bästa och finaste sandslottsgaragen till mina bilar. Min pappa är den som jag ärvt mitt temperament av. Min pappa var den som åkte ut på snigeljakt med mig, som hjälpte mig att föda upp grodyngel i ett akvarium och som byggde burar åt min kanin trots att han var allergisk. Han skrattar ofta åt sina egna skämt, han älskar mat och han skrattar alltid lite för högt.

Min mamma är personifieringen av termet "att bry sig". Hon skickar sms åt mig varje kväll bara för att säga godnatt och att hon älskar mig. Min mamma var den som tog mig på ridlektioner, trots att hon själv var livrädd för hästar. Min mamma var den som lärde mig åka snowboard, genom att springa bredvid mig nerför backen så att jag alltid hade något att hålla i genom svängarna (hur orkade du?). Min mamma lyckas alltid fixa allt, vad det än handlar om!

Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig. Jag vet att de alltid kommer att älska mig och vara stolta över mig – vad jag än gör. Jag vet att de skulle göra allt för mig – ge upp allt, bara för att jag skulle ha det bra. Jag vet att jag alltid är välkommen hem, vad som än händer och hur gammal jag än är.

Jag träffar dem inte nog ofta, jag ringer dem alldeles för sällan och förmodligen talar jag inte om nog ofta hur mycket de betyder för mig. Det har jag dåligt samvete för.

Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är. På alla de med föräldrar som missbrukar på olika sätt, alla de vars föräldrar inte bryr sig, alla de som inte ens har föräldrar. Jag är lyckligt lottad att ha haft mina föräldrar i 24 år, att de är dem de är och att de alltid har funnits där för mig. Inget kan någonsin återgälda allt som de har gett mig. Och jag älskar dem, varje dag!

Min mamma avskyr när jag lägger upp bilder av henne
på bloggen. Men den här gången får hon stå ut!

Vad är detta?