Ett favoritminne? Jag har många favoritminnen, men jag väljer ut bara ett. Ett minne som vi då trodde skulle bli något helt fel, men som ändå blev något av det bästa:
Vi sitter på ett tåg. Ett riktigt skruttigt, gammalt tåg, som puttrar fram genom djungeln. Tåget är helt proppfullt av barn. Thailändska barn i 10-årsåldern som är på väg till skolan. Vi är de enda turisterna ombord, med undantag från en koreansk familj. Den koreanska familjens dotter är otroligt fascinerad av mina blå ögon. Hon stirrar på dem genom hela resan. Frågar tillslut om hon får ta ett kort, och blir jätteglad när hon får det. Vi trängs tätt, tätt allihopa. Ungefär som på tunnelbanan i Stockholm under rusningstid. Jag får ändå sitta tillsammans med de thailädska barnen, trots att det egentligen inte finns plats. Vi klämmer ihop oss, skrattar, gör grimaser. De skrattar, tar även de foton av mina blå ögon med sina mobiler, visar, pekar, jämför. Jag förstår inte vad någon säger, men ögonblicket är ändå helt fantastiskt! Så nära har jag aldrig tidigare känt mig någon annan kultur. Inte på det här riktiga och ärliga sättet! Att verkligen kliva in i en annan kulturs vardag.
När vi klev på tåget var vi egentligen ganska missnöjda, konfunderade. Vi hade nämligen bokat en tur som skulle ta oss till ett tigertempel, där munkar föder upp tama tigrar som man också får tillfälle att klappa. Det fick vi också innan slutet, men de övriga 80 procenten av turen visade sig vara något helt annat. Vi trodde nog då att vi aldrig skulle få klappa några tigrar. Men efteråt var jag ändå nöjd över turen och över att vi fick så mycket mer. Och bara den tågturen var värd minst lika mycket som att få klappa en tiger!
Vad är detta?
2 kommentarer:
Vilken fantastiskt minne!
Och du fick alltså klappa tigrar! Jag blir så avundsjuk! :)
Emma: Japp, vi hade verkligen tur, trots att vi inte trodde det då. Och tigrarna är också ett mycket fint minne! :)
Skicka en kommentar