Dag 20: Den här månaden

Uppsatsarbete upp över öronen, alldeles för lite sömn, massor med snö, två nya tesorter, mycket skratt med vänner, framtidsångest, lite för många sena kvällar, ett A i betyg, många roliga träningspass, kärleksbesök gånger två, inte nog med fritid, julbestyr, massor av längtan, tentaavsked, ett par nya skor, väldigt lite tv-tittande, en resa till Stockholm och en till Åsele, flitigt användande av värmljus, alldeles för få och korta dagar.

Vad är detta?

Bakisstuga

Lussekatter, pepparkakscheesecake, blåbär- och lingonglögg med russin och mandel, pepparkaksmuffins med vit choklad- och limeglasyr, julmust, julte, pepparkakor, julmusik, tända ljus och goda vänner. Ett gott avbrott i pluggtillvaron!

Dag 19: Detta ångrar jag

Faktiskt ingenting! Jag tycker att det är ganska meningslöst att ångra saker. I alla fall saker som man ändå inte kan påverka. Om det är något jag ångrar, så är det saker som jag ännu inte har gjort. Och då ser jag till att istället uppfylla dem!

Livsfilosofi à la Lina!


Vad är detta?

Dag 18: Min favoritfödelsedag

Det här är min första förelsedag som jag firar ensam, i en stad där inga släktingar eller gamla vänner bor. Jag tror att det ska bli den ensammaste födelsedagen hittills! Att ingen kommer att komma ihåg mig. Att jag inte ska få någon tårta. Inga presenter. Att ingen kommer att sjunga för mig eller att gratulera mig.

Det visar sig bli precis tvärtom! Aldrig har jag fått så många gratulationer! Och jag blir firad, får presenter och tårta av alla goda och nya vänner som jag fått i Sundsvall. Den födelsedagen, som jag länge hade fasat för, blev istället en av de bästa!


Vad är detta?

Dag 17: Mitt favoritminne

Ett favoritminne? Jag har många favoritminnen, men jag väljer ut bara ett. Ett minne som vi då trodde skulle bli något helt fel, men som ändå blev något av det bästa:

Vi sitter på ett tåg. Ett riktigt skruttigt, gammalt tåg, som puttrar fram genom djungeln. Tåget är helt proppfullt av barn. Thailändska barn i 10-årsåldern som är på väg till skolan. Vi är de enda turisterna ombord, med undantag från en koreansk familj. Den koreanska familjens dotter är otroligt fascinerad av mina blå ögon. Hon stirrar på dem genom hela resan. Frågar tillslut om hon får ta ett kort, och blir jätteglad när hon får det. Vi trängs tätt, tätt allihopa. Ungefär som på tunnelbanan i Stockholm under rusningstid. Jag får ändå sitta tillsammans med de thailädska barnen, trots att det egentligen inte finns plats. Vi klämmer ihop oss, skrattar, gör grimaser. De skrattar, tar även de foton av mina blå ögon med sina mobiler, visar, pekar, jämför. Jag förstår inte vad någon säger, men ögonblicket är ändå helt fantastiskt! Så nära har jag aldrig tidigare känt mig någon annan kultur. Inte på det här riktiga och ärliga sättet! Att verkligen kliva in i en annan kulturs vardag.

När vi klev på tåget var vi egentligen ganska missnöjda, konfunderade. Vi hade nämligen bokat en tur som skulle ta oss till ett tigertempel, där munkar föder upp tama tigrar som man också får tillfälle att klappa. Det fick vi också innan slutet, men de övriga 80 procenten av turen visade sig vara något helt annat. Vi trodde nog då att vi aldrig skulle få klappa några tigrar. Men efteråt var jag ändå nöjd över turen och över att vi fick så mycket mer. Och bara den tågturen var värd minst lika mycket som att få klappa en tiger!


Vad är detta?

Dag 16: Min första kyss

Vi är hemma hos en klasskompis där han för tillfället sover, eftersom han inte bor i stan. Klockan är tre på natten, en vanlig vardag. Klasskompisen har för länge sedan gått och lagt sig (stackaren), men vi sitter kvar framför tv:n, vakna. Dagen efter ska han åka hem. Vi kommer inte att ses på fyra dagar. Jag står i dörren och ska precis gå hem - och tillfället blir bara så rätt!

Detta är den första kyss som betyder allra mest!


Vad är detta?

Årets julklapp

Från mig själv, till mig själv:

Dag 15: Mina drömmar

"En dröm ger till tanken vingar. Den blir verklig då."

...Kloka möss dom där som sjunger på julafton! Jag tycker att det är jätteviktigt att ha drömmar, stora som små. Det är dem som får en att vilja något och som tar en någonstans!

För tillfället drömmer jag om bli klar med utbildningen, att jag ska få ett fint boende som jag själv bestämmer hur länge jag vill bo i, att jag ska få ett jobb och att jag kan få flytta ihop med älsklingen. Jag drömmer om att någon dag rida på Island, se pingviner och hajar i Sydafrika och att klappa jättesköldpaddor på Galapagos. Jag drömmer om att skaffa en drejmaskin när jag har ett permanent boende. Jag drömmer om ett litet semesterställe i Toscana. Jag drömmer om att få en kärleksfull familj och en hund. Och jag drömmer om jag om att jag och mina nära och kära ska få vara friska och lyckliga genom ett långt och rikt liv!


Vad är detta?

Dag 14: Vad hade jag på mig idag?

Dagens plugga-hemifrån-outfit: Mjukisbyxor och linne.

Dagens tränings-outfit inför skivstång/kondition:

Vad är detta?

Planera i tid

Jag hamnar alltid någonstans runt plats 200-300 innan annonseringen är klar och de som står före mig har köat bra mycket längre än jag själv, men jag håller ändå hoppet uppe och tittar in några gånger i veckan på Stockholms bostadsförmedling. Fast då man ser sånthär... då känns det inte bara hopplöst, utan spritt språngande galet:

De som står först i kön på den här bostaden har alltså stått i kö längre än jag har existerat - i en kö som består av nästan 1300 personer... Mamma borde alltså ha ställt mig i bostadskö redan innan jag var planerad.

Dag 13: Den här veckan

Plugg: Skriva teori till C-uppsats, sortera ut artiklar som ska analyseras, bygga kodschema, kanske också börja koda. Handledarträff på tisdag (idag).

Träning: Skivstång/kondition måndag och onsdag (stående). Kanske löprunda på torsdag och lite mer skivstång på lördag.

Hemma: Borde verkligen städa, tvätta på torsdag, plocka fram julen på lördag.

Veckans plus: Älsklingen som var här.
Veckans minus: Älsklingen som åkte.


Vad är detta?

Dag 12: I min handväska

En plånbok, en vattenflaska, två tuggummipåsar, en handkräm, nycklar, två lypsyl, en mobiltelefon, ett visitkort, en halväten dextrosol, ett anteckningsblock och fyra ipren.

Vad är detta?

Kvällsunderhållning i Nacksta

Dag 11: Mina syskon

Tyvärr har jag inte speciellt mycket att berätta om i dagens rubrik, eftersom jag inte har några syskon. Men jag kan ju istället berätta hur det är att växa upp utan syskon.

Några vanliga antaganden och kommentarer jag fått höra genom livet är:
1) Att jag är bortskämd och alltid fått allt jag pekat på av mina föräldrar.
2) Att jag är lyckligt lottad, som slipper slåss om föräldrarnas uppmärksamhet med andra.
3) Att jag är självupptagen, eftersom jag aldrig behövt ta hänsyn till någon.
4) Jag slipper bråka med syskon som bara är dumma och retas.

De allra flestas reaktioner har varit något liknande avundsjuka. Att det skulle vara så mycket skönare att slippa ha syskon, något av en drömsituation. Vad många däremot inte tänker på är att
1) Jag aldrig har haft någon som stått på min sida när jag tyckt att föräldrarna haft fel, aldrig haft någon att dela jobbiga familjesituationer med.
2) Jag har aldrig haft någon jämnårig kamrat, någon att se upp till eller någon att ta hand om, eller bara någon som alltid har funnits där.
3) Mycket uppmärksamhet innebär en hel del press - att alltid ha ögonen på sig i allt man gör.
4) Jag kommer att bli ensam kvar den dagen mina föräldrar inte längre finns. Jag kommer heller aldrig att få syskonbarn och mina barn kommer aldrig att få kusiner, morbröder eller mostrar.

Att inte ha syskon är väldigt ensamt! Eftersom jag inte vet något om hur det är att ha syskon, så är det inget jag heller har mått dåligt av. Men det är klart att jag har saknat någon att leka med på bilsemestern, någon att prata med när föräldrarna varit dumma eller någon att fråga om hur man gör saker. Jag har fått klara väldigt mycket själv, både på gott och ont.

Jag tycker själv inte att jag är bortskämd och jag hoppas verkligen att jag inte är självupptagen. Att inte ha syskon är som sagt inget jag mått dåligt av och det är heller inget jag direkt kan påverka. Men det är något jag ofta tänker på, speciellt nu när jag blivit lite äldre. När kompisar får syskonbarn, när kompisarna får barn samtidigt som syskonen, när kompisars föräldrar går bort...

Att inte ha syskon kommer alltid att vara lite mera ensamt, helt enkelt!

Vad är detta?

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

Amor. Alltid.

Vad är detta?

Dag 9: Min tro

Jag tror att vi själva skapar våra egna himlar och helveten.
Jag tror på att det som inte hände, inte var meningen att hända.
Jag tror på att alla människor är goda, innerst inne.
Jag tror på att allt alltid ordnar sig till det bättre, även om det inte för stunden verkar så.
Jag tror på att man inte ska ta allt på för stort allvar.
Jag tror på att man ska unna sig saker, varje dag.
Jag tror att man genom sann viljestyrka kan klara allt.


Vad är detta?

Dag 8: Ett ögonblick

Hästen jag rider på heter Pamela. Det är min favorithäst av alla i hela stallet. Alla barn slåss om att få rida Pamela, och idag är det min tur. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag är, kanske 6. Stigbyglarna är uppdragna så långt upp det går, men jag når ändå inte ner riktigt.

Jag guppar upp och ner i sadeln. Det luktar hö. Hästarna frustar lätt. Hovarna klappar i takt mot golvet. Plötsligt säger ridläraren åt oss att stanna hästen. Jag, mitt i min iver, har inte lyssnat ordentligt. Ser hur hästarna framför mig saktar in. Känner mig smått panlikslagen; hur får man stopp på hästen då? Provar luta mig framåt, inget händer. Klämmer åt med benen, men då går det istället fortfare. Lutar mig än hit, än dit. Trycker här, än där. Jag vågar ju inte fråga, för då kommer läraren förstå att jag inte har lyssnat. Alla andras hästar har stannat, utom min.

Tillslut lutar jag mig bakåt. Då händer något. Pamela saktar in, stannar. Läraren verkar nöjd, inser nog aldrig att jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Jag är lättad, och glad över min nya upptäckt. Så gick det till när jag lärde mig att stanna en häst på ridskolan.


Vad är detta?

Dag 7: Min bästa vän

Vad är det som avgör om en vän är bäst? Jag har verkligen grubblat inför det här ämnet, och kommit fram till att jag har så många vänner som på olika sätt och genom olika egenskaper blir bäst. Jag ska försöka att komma ihåg alla:

Jag har min barndomskompis, min lillasyster, som jag känt sedan den dagen hon föddes (hon är yngre än mig). Hennes mamma och min mamma är gamla kompisar. Vi har åkt på resor ihop med familjen, vi gick på dagis ihop, vi umgicks varje helg. Är det någon som har följt mig genom uppväxten, så är det hon! På det viset är hon bäst. Idag har vi tyvärr inte lika bra kontakt. Hon flyttade till en annan stad, och vi sågs inte längre lika ofta. Idag har hon barn, jag pluggar. Men barndomen kommer vi alltid att ha tillsammans. Därför kommer hon, Elida, alltid att vara bäst för mig.

Jag har en annan barndomskompis, som jag också känt sedan vi var små. Våra pappor, som kallar varandra Mulle och Molle, är gamla klasskompisar. Vi har sommarstugor på nästan samma ställe. Vi har också gjort många resor ihop, åkt på skoterutflykter ihop, åkt på husvagnssemester. Det fina med vår relation är att det kan gå år mellan att vi pratar med varandra, men det blir aldrig någonsin pinsamt eller för sent för att bara ringa och säga: "hej, får jag komma och hälsa på?" Vår relation är tidslös. Det är ofta med henne som jag diskuterar livets val, distansförhållande och filosofiska framtidstankar. Vi tänker väldigt lika där, hon och jag. Därför kommer hon, Karro, alltid att vara bäst för mig.

Jag har en brevvän, som jag känt sedan jag var 12 år. Sedan dess har vi pratat om allt! Om det är någon som känner mig utan och innan, så är det hon. Trots att vi inte bor i samma land, pratar samma språk eller har träffats mer än fem gånger i livet, så är vi otroligt mer nära än vad många andra någonsin har blivit. Med henne kan jag alltid berätta allt, och hon kan min historia. Därför är hon, Julia, bäst för mig.

Min själsfrände, min pojkvän (som jag ofta referar till som "älsklingen" här på bloggen) är den jag delar allt med! Han vet också allt om mig, känner mig utan och innan. Han läser mig som en öppen bok. Det är till honom jag ringer när jag vill ha råd om något. Det är till honom som jag berättar mina hemligheter. Det är med honom jag diskuterar mina huvudbrydderi. Han är den som peppar mig bäst, övertygar mig bäst och som får mig att förstå saker bäst. Plus att han är den som får mig att känna mig älskad i alla väder. Därför kommer han, Olof, alltid att vara bäst för mig.

Det finns en vän som jag saknar, som inte längre finns. En vän som alltid gjorde mig glad. En vän som kunde nå mig på ett sätt som ingen annan kunde. En vän med en enorm livsglädje och som var min inspiration till allt i livet. Det är hon fortfarande, bara jag tänker på henne. Därför kommer hon, Isa, alltid att vara bäst för mig.

Mina tre vapendragare, som jag delade gymnasiet med. Som jag levde singelliv med, som jag festade loss med, som jag pratade relationer med. En av dem som jag dessutom reste genom hela Europa med. Vi fyra: Carrie, Charlotte, Samantha och Miranda. Jag, Elin, Jessica och Pauline. Därför kommer de alltid att vara bäst för mig.

Mina godingar som jag träffat här i Sundsvall. Jag brukar ofta tänka på hur det egentligen gick till. Jag går inte ens i samma klass som någon av dem, ändå står jag dem närmare än någon annan som jag träffat här i Sundsvall. Det är med dem jag tentapluggar, pratar om pluggångest, peppar med pluggfika, har urflippade fester och går på after work med. Det är dem som bäst känner till och förstår min tillvaro som den är just nu. Därför kommer de, Annika, Emma, Johanna, Johanna, Emelie, Jonna, Angelica, Thomas och Tobias, alltid att vara bäst för mig.


Vad är detta?

Dag 6: Min dag

Klockan 06:50 stiger jag upp, för att tillsammans med min granne och uppsatskompis bege mig till skolan klockan åtta. Alldeles för tidigt enligt min smak! Väl på skolan är vi bland de första på plats i skolans bibliotek, vilket var meningen. Då kan vi nämligen lägga beslag på den här maskinen, hela dagen:

Yepp, vi har lekt artikeldetektiv så som de gör i gamla filmer när de letar efter gamla mord eller liknande. Dock har vi inte letat mord, utan SD-artiklar. Artiklarna ska användas till utförandet av vår uppsats. Större delen av dagen spenderade jag framför denna fantastiska, tråkiga och bråkiga maskinen. Vi åt till och med i skift för att ingen skulle kunna lägga beslag på den. Men sju timmar senare är vi klara!

Efter detta drar jag till Friskis och tränar... mitt favoritpass: skivstång/kondition med favoritledaren. Perfekt träning och bortkoppling av allt annat. Efter passet drar jag även 55 minuter på löpbandet innan jag går hem. Jag handlar på vägen, äter middag/kvällsfika, tänder några ljus, tittar på Kanal 9:s måndagsfilm och njuter av att känna mig sådär skönt träningstrött i kroppen och allmänt nöjd med tillvaron.

Vad är detta?

Dag 5: Vad är kärlek?

Att ge kärlek är att ge bort hela sig själv: Här, ta mig! Du kan göra vad du vill med mig! Det är svårt. Det är skrämmande. Det är omtumlande. Att plötsligt bli så såbar, utan att vara medveten om det. Att plötsligt bli så lätt att komma åt, utan något sätt att komma undan. Att kunna gå under på en mikrosekund, utan att kunna påverka det.

Att få kärlek är att få ny luft i sina lungor: Aldrig har jag känt att luften är så klar, förrän jag träffade dig! Det är vackert. Det är stärkande. Det är övermäktigt. Att plötsligt känna sig varm, inombords, av ett enda litet ord. Att plötsligt känna sig oövervinnerlig, av bara en enda blick. Att kunna lyfta berg, som man egentligen inte orkar, av en enda beröring.

Att veta vad den andra tänker – att veta att den andra vet vad jag tänker, utan att behöva säga ett ord. Att kunna känna den andras blick, fysiskt, som ett avtryck på ens kropp. Att kunna sakna någon så mycket att hela själen går sönder. Att vilja ge någon hela världen, utan att vilja ha något alls tillbaka.

Vad är kärlek?
Finns det någon som kan svara på det? För mig är kärlek något som får mig att må bra, som får mig att vilja lite mer och som gör mig till en bättre människa för både mig själv och för andra. Jag kan inte påstå att jag vet vad kärlek är, men jag vet vad jag vill att det ska vara. Och om jag ännu inte fått det som är riktig kärlek, så är jag fullkomligt nöjd med min lilla låtsasvärld!


Vad är detta?

Dag 4: Det här åt jag i dag

Dagens frukost blev inget särskilt att hurra över: husmans med leverpastej och ost, apelsinjuice och en skål med fil. Lunchen uteblev, som den brukar bli när det är helg. En risifrutti till mellanmål före helgmiddagen: En liten pepparstekt kotlett med klyftpotatis, currysås och haricot verts. Gott, snabbt, enkelt!


Vad är detta?

Bye bye, tentaångest!

Jag har nu, med all säkerhet, skrivit min sista tenta på Bildjournalistprogrammet! Troligen också min sista tenta någonsin. Ingen mer korvstoppning av obegripliga begrepp, teorier och resonemang. Ingen mer prestationsångest över att inte ha läst tillräckligt. Ingen mer vånda över att vänta på resultatet. Ingen mer oro över att kanske måsta göra om allt igen.

Jag har aldrig vågat säga det högt tidigare för att inte tvingas ta i trä och senare få äta upp mina ord, men nu kan jag säga det med ett stolt och lättat andetag: att jag faktiskt har klarat mig igenom varenda tenta på utbildningen, utan att behöva skriva om! Det har varit många ångestladdade veckor kring alla dessa tillfällen, många gånger då det också varit riktigt nära att det inte skulle ha gått. Men nu har det verkligen gått, hela vägen!

Det låter kanske överdrivet, men tentorna har varit bland de största utmaningarna för mig under utbildningen. Jag är inte bra på att plugga, det har jag nog nämnt några gånger tidigare. Så att nu ha klarat sig igenom hela den delen... På något vis känner jag mig redan i mål med hela utbildningen! C-uppsatsen ska bli mig ett sant nöje.


Och nu till det poetiska: Jag inledde tentaskrivandet med ett A. Sedan dess fick jag aldrig ett A på en tenta igen – förrän nu. Är inte det lite fint att sluta som man började?

Dag 3: Mina föräldrar

Min pappa byggde alltid de bästa och finaste sandslottsgaragen till mina bilar. Min pappa är den som jag ärvt mitt temperament av. Min pappa var den som åkte ut på snigeljakt med mig, som hjälpte mig att föda upp grodyngel i ett akvarium och som byggde burar åt min kanin trots att han var allergisk. Han skrattar ofta åt sina egna skämt, han älskar mat och han skrattar alltid lite för högt.

Min mamma är personifieringen av termet "att bry sig". Hon skickar sms åt mig varje kväll bara för att säga godnatt och att hon älskar mig. Min mamma var den som tog mig på ridlektioner, trots att hon själv var livrädd för hästar. Min mamma var den som lärde mig åka snowboard, genom att springa bredvid mig nerför backen så att jag alltid hade något att hålla i genom svängarna (hur orkade du?). Min mamma lyckas alltid fixa allt, vad det än handlar om!

Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig. Jag vet att de alltid kommer att älska mig och vara stolta över mig – vad jag än gör. Jag vet att de skulle göra allt för mig – ge upp allt, bara för att jag skulle ha det bra. Jag vet att jag alltid är välkommen hem, vad som än händer och hur gammal jag än är.

Jag träffar dem inte nog ofta, jag ringer dem alldeles för sällan och förmodligen talar jag inte om nog ofta hur mycket de betyder för mig. Det har jag dåligt samvete för.

Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är. På alla de med föräldrar som missbrukar på olika sätt, alla de vars föräldrar inte bryr sig, alla de som inte ens har föräldrar. Jag är lyckligt lottad att ha haft mina föräldrar i 24 år, att de är dem de är och att de alltid har funnits där för mig. Inget kan någonsin återgälda allt som de har gett mig. Och jag älskar dem, varje dag!

Min mamma avskyr när jag lägger upp bilder av henne
på bloggen. Men den här gången får hon stå ut!

Vad är detta?

Dag 2: Min första kärlek

Mitt första kärleksbrev fick jag av honom. Han hade skrivit det tillsammans med en kompis, på ett randigt papper ur ett block och med röd tuschpenna. Längst ner hade de ritat ett hjärta, rött såklart. "Vi tycker att du är snygg och vi vill pussa dig. Vi älskar dig så mycket." Kompisen fick inte ut så mycket av det hela.

Min första blomma fick jag av honom. En näckros, som han vadade ut i en grumlig, kall tjärn för att hämta - bara för mig, till mig. Den har jag nog för övrigt också kvar, torkad och pressad i någon bok.

Min första puss fick jag också av honom. Jag minns att hans pussar var väldigt blöta, men det tyckte jag om. Det var mysigt.

Vi var åtta år.

Dag 1: Presentera mig själv

Lina-Marie är mitt namn, kallas för Lina.

Plugga har jag gjort endel. Första gången Grafisk Form i Umeå. Andra gången italienska i Florens, Italien. Tredje gången på Mittuniversitetet i Sundsvall, där jag nu går min sista termin.

Jobba har jag gjort mer och mindre sedan jag var 14 år. Jag har jobbat som receptionist på ett museum, som kyrkogårdsförvaltare, kassörska/post-/tobaks-/tidnings-/fruktansvarig på affär, som fotograf, skribent och senast som redigerare på tidningar.

Resa älskar jag! Det finns inget bättre sätt att leva i nuet på, att uppskatta varenda minut på. Italien ligger mig varmt om hjärtat och är en pärla jag alltid återvänder till. Min första resa ensam gjorde jag till en brevvän i Österrike när jag var 15 år. De mest minnesvärda resor jag gjort har varit tågluff genom Europa, backpacking i Thailand och när jag bodde i Florens och Toscana under en termin. Sydamerika, Island, Sydafrika, Jordanien och Nya Zeeland är några platser jag vill ta mig an innan jag dör.

Träna gör jag ofta och gärna. Jag älskar den sköna känslan av att kroppen får komma igång och den sköna känslan av att vara igång. Det är även en skön bortkoppling, där man slipper tänka på något annat än vad man håller på med för stunden (och bra utlopp för aggressioner om sådana finns). Just nu tränar jag mest skivstång och löpning. Tidigare har jag sysslat med karate (kyokushinkai), tävlat i simning och tränat och uppträtt med dans (jazz, street, modernt, bugg, breaking... you name it). Något jag skulle vilja syssla med igen är ridning.

Film ser jag ofta och om igen. En av mina peppar-filmer är "G.I. Jane" (och jag har ingen bra förklaring till varför). Av någon anledning känns allt lite bättre efter några timmar med den. Mitt favoritcitat kommer från filmen Troja och lyder: "The gods envy us! They envy us, because we are mortal. Because any moment might be our last. Everything is more beautiful, because we are doomed. You will never be lovelier that you are now... We will never be here again..."

Kärlek har jag en av, som jag haft i lite mer än sex års tid. Han betyder allt för mig! Han är den som kan ta mig ner på jorden när jag behöver det, som delar mina tankar och som råder, peppar och får mig att skratta bäst. Vi är ett toppenteam!

Jag är bra på att alltid göra det jag vill och att se till så att jag uppnår det jag vill. Jag följer alltid min inre känsla av vad som är rätt och fel.

Jag är dålig på att ta hand om mig själv och att tala om när jag mår dåligt. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, även om jag tycker så ibland.

Jag får ofta höra att jag blivit olik mig från då jag var barn.

Gamla lärare och dagmammor känner ofta inte igen mig. Sant?

Vad är detta?

Dagen då det blev vinter

Så mycket har det snöat idag, och snöar fortfarande!

En text om dagen

Jag hakar på mina vänner Johanna, Johanna och Emma med att skriva ett inlägg om dagen, efter den rubrik som följer nedan:

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

En rolig grej helt enkelt! Häng på du med!

(Jag reserverar mig dock för att andra inlägg kan smyga sig in emellan dessa dagar.)

A:en och F:en kan redan urskiljas

Med att skriva uppsats kommer många och framför allt olika förutsättningar. En av dem beror (tyvärr) väldigt mycket på vilken handledare man får, vilket vi fick återuppleva idag. Tre handledarträffar är det sagt att vi ska få. Några får hela timmar avsatta till sitt möte och möjlighet att hålla ytterligare kontakt däremellan, medan andra bara får 20 minuter avsatta (som dessutom är en del i en gruppträff och inte individuell handledning), ingen möjlighet till kontakt däremellan och kanske heller ingen garanterad tredje träff (!). Tyvärr tillhör jag och min uppsatskompis den senare gruppen. Hade det inte varit för att vår idé redan känns ganska klar och att vi ändå har ganska bra koll på den själva, hade jag gråtit vid det här laget. Tack vare det tror jag ändå att vi kan klara oss ganska bra själva, däremot är det långt ifrån alla som kanske kommer att kunna göra det (och det är inget jag tycker att man ska behöva göra heller). Det är synd att förutsättningarna ska bli så otroligt olika innan man ens har börjat...

Dagens i-landsproblem

Är det bara jag som har erfarenheter av att alla tv-apparater verkar starta på onödigt hög volym när man slår på dem? Det första jag gör när jag startar min tv är att frenetiskt trycka på volym-minusknappen och att hoppas på att det just i på-ögonblicket inte skriks eller något liknande på tv:n (och om så blir fallet hoppas jag för grannens skull att han/hon inte ligger och sover). Jag förstår inte riktigt konstruktionssyftet med det. Höja tv:n kan man ju lätt göra liksom, och det är inget som stör någon. Varför inte låta tv:n starta på en lägre, eller åtminstone normal ljudnivå från början?

Så mycket bättre!

Jag älskar verkligen Tv4:s nya underhållningsprogram! För det första älskar jag verkligen konceptet av att offentliga personer får bjuda på sig själva, öppna sig själva, bara vara vanlig medmänniska ett ögonblick och inte bara vara den offentliga roll som man är vana att se dem i. Om det så är politiker som gästar humorprogram eller om det är artister som berättar om uppväxt eller missbruk. Det är så härligt att se människor bara vara människor. Att det är okej att tala öppet om jobbiga saker. Att det är okej att bjuda på sig själv och att bara vara sig själv. Det är så härligt att se att vi alla trots allt är ganska lika, ovansett om vi råkar blivit kända eller inte.

Och för det andra kan man ju inte annat än att älska konceptet av att se Lasse Berghagen sjunga Petter, Di Leva sjunga September, och att se hur jäkla bra alla gör det! Hur otroligt musikaliskt begåvade de alla är. Att se dessa olika musikgerer och personer mötas, och att igen – inse att de alla trots allt är ganska lika. Det är härligt att våga visa sig annorlunda, att våga visa vem man är. Det är det som i slutändan gör oss så lika. Det blir så mycket bättre då!

Genvägen till nästa väg

Som en liten uppföljning på mitt tidigare inlägg, om "genvägen" som jag fann mitt ute i skogen, kan jag meddela att jag hittat ytterligare en genväg. Men den här gången inom bebyggt område, så den här gången finns i alla fall potential för vägen att leva upp till sitt namn. Genvägen till nästa gata kanske? Eller till grannen?

Startskottet för utbildningens sista moment!

PM:et blev godkänt! Vi behöver inte byta idé, vi behöver inte börja om från början. Faktum är att vi inte ens behöver revidera något inför utförandet av uppsatsen (som vi minst sagt blev tvugna till sist på B-uppsatsen). Allt är klart för att tuta och köra! Nåja... efter helgen i alla fall.

Sanndröm

Natten till idag drömde jag om en fyrmänning till mig och om hennes mamma. Det här är en person som jag inte alls träffar ofta. Det är en person som jag springer på ibland – när jag bodde hemma. Men nu när jag inte bor hemma längre blir det i stort sett aldrig (det skulle inte förvåna mig om vi aldrig ens har setts sedan jag började här i Sundsvall, och om vi har gjort det har det bara varit någon enstaka gång). Så att drömma om henne och hennes mamma var minst sagt otippat. Vad som blev ännu mer otippat var att jag idag, bara några timmar efter min dröm, faktiskt träffar dem båda – här, i Sundsvall! Hur läskigt är inte det?

Lediga veckan

Helgen som var har varit helt och hållet pluggfri. Med PM:et inlämnat inför C-uppsatsen, tentan skriven och uppgifterna inlämnade är det inte mycket att göra förrän PM:et blivit godkänt. Det sker först på fredag, vilket innebär att jag i princip har en hel vecka utan något större att göra. Att sedan C-uppsatsen ska vara klar på bara fem veckor lägger jag just nu på framtida grubblerier och passar på att njuta av mina någolunda lediga dagar!

Lediga veckan startade i ett snöigt Åsele med älsklingen: