Om mindre än 7 timmar kommer min familj och hälsar på... mamma, pappa och lilla Isa! Isa är den jag saknar mest av allt här i Sundsvall. Hon har alltid ställt upp på mig, förstått mig när ingen annan har gjort det och gjort mig glad när jag varit ledsen. Det finns ingen annan som når mig på det sättet hon gör. Hennes enorma livsglädje är min största inspirationskälla! Min allra bästa vän!
Isa är min hund. Allt det jag just skrivit verkar säkert jättetöntigt i mångas ögon vid det här laget... en hund? Men för mig är inte Isa bara en hund, hon är en enorm personlighet. Det skulle vara lika konstigt för mig att säga som att säga att min mamma är ju bara en kvinna, eller att säga att min lilla kusin är ju bara ett barn. Dom är ju så mycket mer än så!
Jag kan inte förklara vad det är som gör Isa så speciell. Jag vet att hon varit med om väldigt mycket under sina unga år. Hon har varit mycket sjuk, opererat sig, och hon har en hudsjukdom som gör att hon måste leva på kortison resten av sitt liv - vilket också innebär att hon kommer inte att leva lika länge som hon annars borde. Jag har sett vilket helvete hon har haft emellanåt, men jag har också sett att hon aldrig har gett upp. Hon har aldrig någonsin tyckt synd om sig själv, och hon har aldrig någonsin gett upp sin livsvilja. Hon har istället bara gett och gett.
Ända sedan första gången jag träffade henne, och hon 4 veckor gammal kröp upp i mitt knä och somnade där, har vi haft ett speciellt band. Jag behövde bara titta på henne och hon på mig så vet vi vad den andra tänker. Hon förstår vad jag säger och menar. Jag vet det, för jag har ju sett hur hon faktiskt svarar... att hon faktiskt springer till dörren när jag säger att "husse" kommer hem, eller hur hon faktiskt börjar leta efter bollen när jag frågar var den är (och att hon kommer tillbaka med den också). Kanske är det det som gör henne så speciell... Något är det i alla fall.
Och ikväll kommer hon hit! Det är henne jag saknar mest när jag är här. Det är bara för hennes skull jag kan få dåligt samvete över att jag är här. Jag känner mig som en "dålig morsa" som är här, och inte hos henne. Det är något jag brottas med varje dag. Samtidigt som jag vet att jag måste göra det här, jag vill ju det!
Det känns i alla fall skönt att dom alla kommer hit! Det ska bli en så rolig helg! Och när tentan dessutom är över... kan det bli bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar